VICERADSICE Ull BCeEnCraälen baron Munck, som skall vara mycket älskad af studenterna och i Finland åtojuta allmän aktning. Om räddningsanstalter i sjönöd. Annalkandet af den tid, då sjöfarten i våra nordliga farvatten åter kommer att öppnas. Foch det ännu friska minnet af fjolårets bittra ot oorhet af svåra olyckshändelser med våra ångfartyg, berättiga till den förhoppning, att den uppmaning, som. ånyo ställes till rederier och ångfartygsbolag uti nedanstående af professor Palmstedt oss benäget meddelade uppsats, icke skall vara förgäfves uttalad. Till redaktionen af Aftonbladet. Redaktionens högt värderade beredvillighet att till allmän kännedom befordra sådana meddelanden, som afse hjelp och räddning i nöden, gör att undertecknad, med hopp om benäget villfarande, härigenom får äran anhålla om ett rum i Aftonbladet för närlagda uppsats i ett ämne af stor vigt för menskligheten. Egenskapen af denna uppsats, som behandlar en verklig lifsfråga, ger författaren anledning att äfven till andra redaktioner framföra sin anhållan om benäget införande deraf uti de tidningar, hvilka af dem utgifvas, öfvertygad, att de uttalade önskningarne, genom flere organer framstälda för allmänheten, skola derigenom vinna det stöd de behöfva för att öfvergå till verkställighet. Stockholm i Mars 1857. Carl Palmstedt. Några ord om räddningsanstalter i sjönöd och de åtgärder, som nu mer än förr äre af nödvändigheten påkallade att vidtagas till beferdrande af trygghet och säkerhet för passagerare i allmånhet och i synnerhet för dem; som med svenska ångfartyg göra resor. Då den tid nu: snart är inne, på hvilken våra ångfartyg börja sina resor, synes det vara tjenligt att leda allmänna uppmärksamheten till ett ämne af största vigt, räddningsanstalter i sjönöd. De ännu i sorgligt minne bevarade underrättelserna om ångfartyget Umeås förolyckande och de djupt rörande berättelser, hvaraf man inbämtat det, som närmare rörer denva fasansfulla händelse, de menniskolif, som dervid blifvit förspilda, och de lidanden, hvilka de omsider räddade öfrverlefvande måst uthärda innan deras olyckliga belågenbet hang utbytas mot en nära sista stunden anlönd undsättning genom hjelpsamma medmenniskors lika ömma som kloka och kraftfulla försorg, påkalla högt hvarje förslag, som i någon mån kan bidraga till förekommande eller mildring af sådana olyckor i framtiden. Vi kuonpa bär i Sverge skatta oss lyckliga att, under våra färder på ångfartyg, sällan större olyckor genom strandningar, påseglingar eller andra tillfälligheter inträffat; och man kan ej annat än med beröm erkänna den klokhet, försigtighet, rådighet och omsorg för passagerares säkerhet, som de fleste af våra ångfartygsbefälbafvare under sina ofta förnyade resor ådagalagt. Den erfarenhet undertecknad, författare till denna uppsats, under många resor med svenska, danska, tyska, engelska och franska ångfartyg vunnit, har medfört öfvertygelsen, att de nyare svenska ångfartygen, då de undergått en omsorgsfvll besigtniog och äro förda af befälhafvare med ofvanförmälda egenskaper, icke stå efter, utan snarare, i afseende på beqvämlighet och säkerhet för passagerare,. äro fullt jemförliga med de bästa ibland de öfriga uppnämda. Detta kan likväl icke tillbakahålla den önskan, att mer än hittills blifvit gjordt måtte göras för att åt passagerarne bereda all möjlig säkerhet vid olyckor till sjös. Från år 1838, då den första författningen, rörande besigtning af ångfartyg, utgafs, och till sommartiden 1852 hedrad med förordnande att i Göteborg deltaga uti sådana besigtningar, har författaren haft årligen förnyade tillfällen att fiona otillräckligheten af de föreskrifna räddningsmedlen i händelse af inträffande sjöntd. K. M:ts förordving af den 16 November 1849, angående hvad till allmänhetens betryggande emot olyckshändelser genom ångbåtsfarten bör, i afseende på passagerare, ångfartygsbygnad, utredning och begagnande, iakttagas, innehåller flera goda föreskrifter, så väl med afseende på båtarnes antal, s. k. lifbergningsbojar, sprutor, pumpar och andra eldsläckningsanstalter, som äfven stadganden rörande största antel passagerare samt myckenheten af däcksoch bottenlast, som på en resa får tagas ombord. Så framt dessa stadganden under behörig koatroll efterföljas — hvilket, i afseende på lasten, icke synes hafva skett, då:den olyckliga resan med ångfartyget Umeå företogs — är anledning förmoda, att passagerares säkerhet i vissa afseenden torde vara betryggad. Men så förhåller det sig icke med räddningsanstalter i sjönöd. Dessa bestå för ångfartyg, som befara öppen sjö, af minst 2 större roddbåtar, försedda med nödiga inventarier,. Nämda båtars storlek skall det ankomma på besigtningsmännen att bestämma. Detta bestämmande lärer vid en besigtnivg icke utan svårighet kunna verkställas; derföre synes vara säkrast, att, i likhet med hvad i England och andra länder är stadgadt, båtarnes antal och storlek förut bestämmes efter ångfartygens lästetal, jemföråt med det största antal passagerare, som förordningen medgifver att under längre sjöresor taga ombord. Några särskilta räddningsanstalter, utom 2:ne lifbergoingsbojar (hvilka, som man känner, äro bestämda endast att nuikastas, för att tjena såsom medel till frälsning åt personer, som af våda fallit i sjön) äro icke föreskrifna. De föreskrifter, söm, i afseende på ,säkerhet och förekommande af olyckshändelser på ångfartyg äro gifoa i England, fihnss meddelade uti Merchant shipping Act, tryckt år 1854, Part IV under rubriken: Safety and prevention of accidenten. Vär svenska föri ordning af den 16 November 1849 ianefattar hufvudsakligen de uti nyssnämde akt förekommande stadganden, likväl med den skilnad, att uti , enna akt båtarnes antal och storlek i en sär