dem Ulll varaktig nytta, om glivarne sasom sgilkor fastställa, att medlen må användas, icke till afhjelpande af stundens behof, utan till understöd för landets uppodling. Men sanningen främför allt! — och att i otid ockra på en så helig känsia som kärleken till lidande bröder är att på förhand beröfva sig en säker tillflykt, när nödens stund verkligen infaller, hvilket för vårt af naturen föga gynnade Dalarne kan inträffa förr än man anar. Hungersnöden 1 Finland. Till tidningarne Wiborg och Suometar skrifves härom senast från olika delar af Finland: En torpare i Hyrynsalmi hade begifvit sig till Kajana efter spanmål. Flemma blef hustrun med tvenae barn. Under mannens frånvaro väntade hustrun sin :nedkornåt, men var för utsvulten och svag för att sköta sig sjelf; och hjelp kunde ej fås, ty gärden låg aflägset: Vid vin hemkomst fann mannen både hustrun och barrien döda. I Jokijärvi by af Pudasjärvi ha till den 3 Febr. 11 personer dött hungersdöden. En häst dog af svält, och värder. tillgrep af den ett lårstycke, som han stekte i agnen. Men ugnen var troligen för liten, ty lårstr;cket blef endast halfstekt. Af detta halfråa kött åt.o värden och barnen sig sjuka, men kommo sig åter före. Hustrun deremot, som nyss tillfrisknat från en svår nervfeber, åt deraf med en konvalescWats hela matlust och — dog. I en annan gård låg värden på golfvet sjuk i nervffeber. Han hade ej ens halm under sig, ty den belIhöfdes åt boskapen. Husgerådet bestod af ett väggfast bord och ett tråg, matförrådet af några barkibröd och barkmjöl i tråget. I hela Pudasjärri finnas endast 10 a 15 gårdar, :som af egoa förråder kunna lefva till nästa höst. Den dåliga födan har nedstämt befolkningen och al:strat en sjukdom, som har någon likhet med halssjuka och utbredes genom skaror af tiggare. Brist är dessutom på medicin. Mångas kropp har så svulnat, att de ej kunna röra sina ben. Ändra äro magra som benrangel. Äfven i Kuusamo är fattigdomen stor. I Pajuvaara ha 6 och i Penttilå 8 personer dött. I Kianto är farsoten gängse. En gumma samlade sig tallbark i somras, men fåren åto upp den, hvarföre hon måste gripa till björkbark och koka den för att få bort den bittra smaken. Efter någon tid blef hon deraf alldeles svullen. En resande, tom tecknar sig O. Höijer och som besökt de inre trakterna af Kuopio lsn, skrifver under datum Rautalaropi den 17 Mars, till Helsingfors Tidningar följande upprörar.de skildring af nöden och dess verkan att, förhärda: fä Dagligen framsläpa sig på vägarne skaror af tiggare. Sorgligast är att se de halfnakna och trasiga barnen, som ej sällan, 8 till 10 år gamla, skickas på egen hand. Hade mi ingenting mera hemma att äta ? — Nej, käre herre; härtills ha vi lefvat af salt, barkbröd, tsatten och stundom li:et fisk, mer nu är också det situt. Far, mor och de andra syskonen ha gått åt stt annat håll att tigga.. I ettuseli kyffe kommo e mot mig fem små barn med af hun gern förslöade, rästan fåniga blickar. Bröd, bröd ! Jag hade ej ,röd, jag gaf dem en slant; de iogo likgiltigt emot den. På en lafvelåg en 80-årig gum ms, så sn Ötsig och usel, att hon knapt mera liknade en r aeopniska. Hon sträckte mot mig sin knotiga han d: Bröd, bröd! Jag lofvade skaffa henne det. I äetsamma öppnades dörren, och in trädde en af dessa ädla qvinnor, dem Gud skickar som tröstande englar till nödens boningar. Hon hämtade bröd och gaf äfven åt gumman en bit. Ni skulle sett den djuriskt vilda blick, med hvilken den gamla borrade sig fast vid brödbiten! Likväl vågade hon äcke äta deraf. Knapt var den goda engeln försvunnen, innan svärdottren trädde fram till den gamla, ifrånryckte henne brödbiten, som hon några få gånger fört till munnen, och sade: Ni är gammal, mor, ni behöfver ej så mycket för ert lif; det är bättre att gifva åt barnen!s Och så gaf hon åt barnen. Märkvärdigt, att ännu en sådan vredesglöd kunde uppflamma i gummans slocknande ögon! Hennes blickar följde barnen, som åto; men allt efter som deras ansigten klarnade, upplöste sig den gamlas vrede i ett stilla vemod; en bitter tår rullade utför hennes skrynkliga kind, och hon vände sig bort och slickade sotet af väggen, för att stilla sin hunger. — Detta folk hade förr varit välmående och skämdes nu att tigga. Medan jag ännu var qvar, öppnades dörren åter, och en man i sina bästa år trädde in, iförsupen, utmerglad och raglande. Han kastade omkring sig en halft medvetslös blick, grep ett stycke bröd och nedsjönk djuriskt liknöjd uti en vrå. Det var fadern till dessa barn, som höllo på att svälta ihjäl, sonen till denna mor, som i hungern slickade sotet af väggen, och mannen till denna hustru, som blygdes att tigga för sina barns skull, men icke blygdes att rycka brödet ur den 80-årigas mun. Härd är hungern, men bårdare ändå att se huru nöden förhö.rdar!s — Äfven i Finland diskuteras sedan någon tid frågan om löneförhöjsing för embetsmännen i anseende till tidens dyrhet. Nästan alla finska tidningar ha den senast förflutna tiden innehållit ett och annat om den rådande allmänna prisstegringen och svårigheten för dem, som äro bänvisade till bestämda in;komster, att dervid finna de nödiga utvägarn:. till bergning. Helsingfors Tidningar har dervid framstält som den enda rätta hjelpe. den iudirekta löneförhöjningen,, hvarmed, ) motsats till den direkta förhöjningen, tidnivgen föreslår lefnadskostnadens förminskande, dock icke genom en inskränkning af behoi ven, utan genom produktionens underlättande och förökande, så att samma artiklar erhölle: till ringare pris. Produktionens förökande ge1 nom alla medel, men förnämligast genom fr. c konkurrens på alla den materiella verksamhetens områden, se. der; säger Helsingfors Tid-ly ningar, hvad som säkert skall nedsätta pri-l, serna, förminska kostnaden att lefva och så I, lunda utgöra, visserligen en indirekt, mel icke dess mindre den bästa löneförhöjninger 1 Ur dessa synpunkter, tillägges det, tänk. s vi att den indirekta löneförhöjningen me dess konseqvenser för alla samhällsklasse t ska!l blifva en af sambäilets lifsfrågors. Der ( t j C i , I Å L Å I I f mm RR RR AA ct RA vh AA KR KR RR KR AR AA rn Kv — vn EE Fa är, sålunda uppfattad, i sjelfva verket h-) bufvudfrågan, omfattande allt bvad samhälle: är och bör sträfva till att blifva, den är framskridandet sjelft, Ytterligare tilläggas följand. uti den nämda tidningens mun märkeliga Orc: Till frågans lösning fordras en öppenhet, vic hvilken man ännu icke ör van, på det at inga brister må frodas i mörkret. Det först och det sista vilkoret för alit framskridand: är ljusp; sam: vidare: Har man tillräcklig besinnat -hvad det innebär, att embetsmanna klassen med hvarje år mera fördjupar sig : skuld? Man må lemna åsido det enskild: obeståndet, som dock visst icke är utan inflytande på samhällets trefnad. Beklagligare är, att den samhällsklass, som har i sina här. der samhällets förvaltning, domareoch verkställande makt, försänkes uti beroende och afledes från sina högre allmänna mål af:ce