Aftonbladet – 4 april 1857, sida 2

mäktig. i sitt -fall-ooh böljd i den kungliga och dystra präkten af sin dunkla klädnad. Striderna .och kampen inom der själ, som en gång inrymts:inom denna fallna-skepnad, måtte varit hvilka om helst, så bar det dystra anletet nu prägeln af ett majestätiskt och sorgset lugn, likasom :häde den-lidande; och förbarmande -frälkare, till hvars dom han i sista stunden. vädjat, afkunnat denna dom i nåd ochkärlek: Tyngden äf en hopplös förtviflan tycktes hafva undertryckt den vanliga liflighet, hvarmed negrerna, pläga, öfverlemna sig åt sorgen. Då den döde lades ned vid sidan af den öppna grafven, herrskäde för en stund en så djup tystnad, att löfvens prasslande och grodornas och sköldpaddornas jemrande läten samt vindens dystra sus i tällträdens toppar tydligen. nådde örat, Till och med den dödes; shustru stod der tyst, med sjalen tätt svept omkring sig, blott vaggande fram och tillbaka, betagen af en namnlös smärta. En gammal -man, som stundom tjenstgjort som predikant bland flyktingarne, uppstämde nu en välkänd hymn, som ofta sjunges vid negrernas begrafningar, kanske emedan dess vilda och dystra språk särdeles anslagit deras lifliga inbillning. Örden klingade i den natts liga rymden. Hör hvad klagolåt från grafven, Lyss, mitt hjerta, till dess ljud! Här, o vandringsman, fäll stafven, Och sdighölj i svepningsskrud! Underafsjungandet af: denna vers.stod Hannibal tystimed korslagda ärmar och blicken lystert sänkt mot det liflösaranletet. .Slutlisen tydktesden stumria förtviflan öfvergå till sttoslags vild triumfjcoch hanvhöjdehufvudet och instämde med djupa, orgellikarbastoner i den andra versen: