Aftonbladet – 2 april 1857, sida 2

Har man ej exerapel på. qvinnor, som medelst arbetsamhet, omtanka och förstånd under sin lifstid hållit huset uppe, då det efter deras död sammanstörtat? På enkor, som förmått reda mannens intrasslade affärer och genom sin klokhet bragt sig upp från fattigdom till välstånd? På ogifta fruntimmer, som, oaktadt alla hinder, hvaremot de haft att kämpa, lyckats förvärfva sig en liten förmögenhet? I invänden deremot, att dylika fall äro tämmeligen sällsynta och höra till undantagen, Wiljen I väl dermed antyda, att de dåliga, svaga, slösaktiga männen icke också höra dit? Ibland arbetsklassen är det oftast qvinnans duglighet, som sammanhåller huset, och det är ofta endast genom hustruns kloka användande af de små tillgångarne, som de fattige förmår draga fram de stora barnskaror, hvilka ej söllan falla på deras lott. I prisen lyckan för qvinnan att vara omyndig. Ären I då verkligen fullt öfvertygade om, att hvarje förmyndare, eller ens hundradedelen af förmyndare, fullkomligt samvetsgrant uppfyller sina plikter? Och tron I ej, att äfven bland de bästa de flesta ha en ömare vård om egna än om pupillens angelägenheter? Månne ej de, som anses redbarrast och mest rättskaffens, ofta med större ljumhet handbafi pupillens affärer, än de skulle visat, om det gält att bevaka egna intressen? Och buru många förmyndare ha ej förskingrat sina myndlingars medel och beröfvat de värnlösa det lilla de egde till sin bergning? Huru många ha ej misshushbållat dermed, utan att de gjort sig skyldige till egentlig oredlighet? Flitu många finnas icke, som aldrig göra räkenskap för sina pupiller, ej meddela dem beloppet af det kapital de ega, men godtyckligt bestämma summan för derag ärliga utgifter? Huru mången har ej med liknöjdhet gifvit ut af kapitalet, utan att underrätta myndlingen derom, förr än i sista ögonblicket med de förkrossande orden: det är sluti Och den stackars qvinnan, som blifvit van att blindt tro på förmyndarens ord