Dessaord yttrades med en uppsyn af så viss och förtröstande öfvertygelse, att de gjorde ett sällsamt intryck på Clayton. Någonting i hans inre natur tycktes i dem skönja skuggor af. kommande förhoppningar. Han befann sig i denna sinnesstämning som de, hvilka kämpa mot det onda i verlden, ofta måste erfara — han var trött och längtade till en bättre hvila. Och hans hjerta, skeppsbrutet och kringkastadt på lifvets stormande haf, ropade högt efter hvila och ro i denna nya verld, der intet mera haf skall vara. Ni tror dån, sade han till Dred — ni tror då att vi skola få en ny bimmel och en ny jord ?o Utan tvifvel, svarade Dred med tillförsigt. sOch vår konung skall styra med rättvisans spira. Han skall hjelpa den elände, då ban ropar — och den frttige och honom som ingen hjelpate finner. Han skall sitta på en hvit sky med regnbågen kring sitt hufvud, och Herrans utvalde skola varda konungar och -prester på jorden. Tror ni er då bli en af dem? frågade Clayton. Dred uppgaf ett slags invärtes suck. Icke hvar och en gom profeterar i hans namn skall befinnas värdigs, sade han. Jag har beåt Herren, men han bar ej unnat mig bönbörelse. Jag är hans vredes gissel till att utföra hämd på fienderna. Skulle yxan berömma sig emot honom som lyfter den? Här afbröts samtalet af Harry, som hastigt nedkastade sig från ett träd och sprang fram till dem med bestört och orolig uppsyn. Den onde är lös, sade han: Tom Gordon är ute med hela mobben efter sig, genomsökande träsket. En rusigare, vildare och gudlösare hop har jag aldrig kunnat tänka mig. De ha kommit den stackärs Jim på spåren och jaga honom nu utan barmhertighet.n (Forts, följer.)