l Ack, föga veten I om de tusende sjuka, som utan hjelp, utan läkemedel, ja nästan utan skötsel försmäkta på landsbygden! Kanske talen I om provinciallskarne? Ack, de kunna ej göra mycket för att afhjelpa all denna jemmer, såvida ej någon farsot skulle utbryta, hvilken tvingar presterskapet att vidtaga kraftigare åtgärder. Låtom 03s föreställa öss en sjuk, som befinner sig på ländet flera mil från läkarens bostad, och hvars omständigheter äro så små, att han ej anser sig ha råd att vända sig till denne läkare, om ens den tanken skulle falla honom in, ty bondfolket hyser i allmänhet föga förtroende för doktarn. De gå hellre flera mil till en klok gubbe eller gumma, och de signade droppar, som de sålunda erhålla, eller löftet att göra bort det onda, anse de vida kraftigare än alla vxmeklamenter från abteket. Men om man ock i farligare fall kan förmå dem att rådfråga doktorn, så måste de anskaffa häst, karl och åkdon för att skicka till staden oc ; hämta honom samt föra honom åter. Detta är ofta svårt, stundom omöjligt och alltid ganska kostsamt. När budet då kommer till läkaren, är han ibland borta, och det måste återvända med oförrättadt! ärende. Ibland händer också, att br doktorn ej bar lust att företåga en dylik resa i fult väder och dåligt väglag, eller att han finner svårt stt lemna sitt trefliga parti på källaren och sin välsmakande tuting för att endast uppfylla en besvärlig plikt. Han gör cå budet några frågor, hvilka den enfaldige bordgossen på ett ganska otillfredsställande sätt besvarar, ger några föreskrifter, skrifver ett recept och hör aldrig mer af den stackars patienten, som visst stundom kan t:llfriskna hans hjelp förutan, men ock mången gång omkommer i största elände. Ezdast högst sällan draga presterskapet och socknemänncen försorg om, att läkare efterskickas och att fattiga sjuka förses med medikamenter, Jag har sett så mycken jemmer, hört så