Aftonbladet – 31 mars 1857, sida 3

dem, hvilkas ställning i materielt hänseende är betryggad, hvad synes er om dem? Kanske I svaren mig, att denna lott är ju den sorglösaste man kan tänka sig. De ha en förmyndare, som sköter deras förmögenhet och ger dem så mycket af intresset, som han kan finna för godt; de äro således utan alla bekymmer i detta afseende. De -kunna By8selsätta sig med sin söm, sina nöjen, sina talanger, om de ega några, de kunna läsa hvarje roman, som kommer ut, de kunna egna en del af sin tid åt insamlandet och utspridandet af dagens nyheter, och böra sålunda vara fullkomligt belåtna med ett lif, som förflyter ostördt af alla omsorger och bekymmer. Men tron I verkligen, mina herrar, att ett dylikt vegeterande lif är så afundsvärdt? Tron I, att lifvets lycka ligger i att ej ha något att tänka på, ej något mål att verka för? Nej, I tron det ej, ty I skullen i sådant fall sjelfve finna lifvet en börda; men för att fortsätta den liknelse om slafveriet, som jag redan förut begagnat, I gören som slafegarne, hvilka prisa sina slafvars lycka. De han, säga de, de kläder, den föda, som de behöfva; i händelse af sjukdom erhålla de nödig omvårdnad och medikamenter; på sin ålderdom, då de ej orka arbeta, bli de dock försörjda; deras lif förflyter sålunda så bekymmerfritt som möjligt, vida bekymmerfriare än vårt eget, ty vi måste ju tänka och sörja för dem I talen ungefärligen på samma sätt; men Jika litet som slafegaren vill byta plats med sin slaf, lika htet ären I villige att utbyta er ställning mot qvinnans. Om I gån till doms med er sjelfva, kunnen I säledes ej inför edra egna samveten förneka, att edra sofismer ha föga större värde än de, hvaraf söderns plantageegare begagna sig för att försvara slafveriet. De säga vidare: negern är af en lägre