Aftonbladet – 30 mars 1857, sida 2

me ljuft — komme ledt -— så måste vi bära det i ödmjukhet — så lyder budet, och si, jag hafver burit Herrans börda i många långa år. Han har omböljt mig med sin vredes moln och fylt mig med sin fruktan, och hans ord hafva brännt likt en förtärande eld innesluten i mitt bjerta, och jag har bedit: o att Du ville dölja mig i stoftet! att du ville hemligen fördölja mig, tills du uttört din vrede I detta ögonblick höjde sig mot den blåa morgonhimlen en skogsdufva på skimrande vingar, skärande luften med Jätta, mjuka, harmoniska rörelser, som hade den följt tonfallen af englarnes sång. Dreds blick, tung och dyster af hans långa vakor, följde för ett ögonblick fogelns flygt med ett uttryck af mildare rörelse, som tycktes blandadt med trötthet och längtan. O, att jag hade en dufvas vingars, sade han, och finge flyga bort och blifva i 0. Jag ville skynda att komma undan stormvindarne och ovädret — ack! och vandra fjerran bort och gömma mig i ödemarken. Det var något eget i den makt som denna natur egde att draga andra med sig in i strömdraget af hans egna sympatier, likasom ett stort skepp, klyfvande vägen, drar alla smärre farkoster med i sitt kölvatten. Harry, ehuru sorgsen och, klenmodig ban var, kände sig buren fjerran bort på den brinnande bönens mäktiga vingar. Jag vet, fortfor Dred, satt en ny himmel och en ny jord skcla komma för Herrans återlöste. Men jag är en man af orena läppar och Herren har lagt sitt folks förtryck på mig. — dock skall våldet, som står mig emot, för visso ej vara länge. Harry vände sig bort och gick långsamt till andra sidan af inhägnaden, der gamle Tiff