nysste expektoretion snarare synes kun:a blifva en ökad anledning Sertill, än ett väsentligt hinder deremot. Baron Bixeg bar nu sändt en fransk öfversöttning af sin bekanta broschyr till Paris, för att der utgifvar. SB. Diskussionen. i-jernvägsfrågan har hittills nästan uteslutande vändt sig omkring de biifvande stambarornas läge och sträckning, hvaremot den föga mindre vigtiga frågan, hvarest och huru de för Jernvägsanläggningarne .erforderliga penningkapitaler lämpligast må kunna erhållas, föga blifvit vidrörd, el!er åtminstone icke afhandlad med den sorgfällighet, som den onekligen förtjenar. Det torde derföre vara på tiden att till skärskådande upptags äfven defina eller den finansiella delen a frögan, och det så mycket hellre, som det resultat, hvartill, enligt hvad vi nyligen berättade, statsutskottets riksgäldsafdelning härutinnan kommit och som kommer att till grund för de nu snart begynnande öfverläggningarne i utskottets plenum, minst sagdt, lemuar ganska mycket öfrigt ait önska. Innan vi närmare inlåta oss på detta ämne, anse vi oss likvil böra förutskicka några anmärkningar om statslån i allmänhet. Kunde kostnaderna för de föreslagna jernvägsanläggningarne, i den skala och inom den tid de äro ämnade att utföras, bestridas af statens år för år tillgängliga kontanta tillgångar, utan behof af skuidsättning, så tveka vi för vår del icke att förklara, att detta vor det allra lyckligaste fallet. Vi veta visserli gen, att en af värt lands mest utmärkte stats ekonomiske författare, understödd af en och annan med honom härutinnan liktänkande. förfäktat och ännu förfäktar den satsen, at statsskuld är någonting godt och önskvärdt i och för sig sjelf, öch att statens rikedom ökas med jemt så många millioner, som beloppet af utgifna statsobligationer utgör, enär derigenom uppstår ett räntebärande kapital. som förut icke funnits till. Saken kunde verkligen låta höra sig, om staten, skaparen af detta förment nya kapital, äfven ville benäget åtaga sig bestyret med att anskaffa räntan 3 det nya kapitalet, nemligen utan att, såsom hittills skett och förmodligen äfven bädanefter kommer att ske, för denna liksom för sina andra utgifter i sista hand anlita de skattdragandes fickor. Vore. det så lyckligt stäldt, så kunde den der personnagen, som vi kalla staten, sannerligen icke bättre använda sin tid, än att han dag ut och dag in tillverkade obligationer, då det slutligen en gång borde komma derhän, att litet hvar fing-, helt lugnt med armarne i kors, lefva af sina räntor, utan vidare besvär än att på de bestämda förfallo !agarne infinna sig för deras uppbärande: 3 Men det förhåller sig tyvärr icke så. Det blir alltid folket; de skattskyldige, som i sista hand, genom ökade skatter, få betala lyckan för landet af att ega en statsskuld. Man invänder visserligen häremot, att dessa skatter utgå af konsumtionskapitalet, den del af nationalförmögenheten, som i annat fall blifvit improduktivt förbrukad. Än vidare? Äf. ven under antagande att så verkligen förhåller sig — hvilket visst icke är alldeles afgjordt, då man svårligen kan uppge något giltigt skäl, hvarföre icke den del af skatterna, som utgår till räntor å statens skuld, lika mycket som alla öfriga skatter kan tänkas äfven träffa kapitaler, som i annat fall blifvit använda i produktiva företag — äfven under antagande, säga vi, att så verkligen förhåller sig, har man dermed på intet vis ådagalagt, vare Big nyttan eller befögenheten af stats skuld: I Eller är då konsumtionskapitalet att anse som ett slags allmänning, den staten eger rätt att godtyckligt sköfla? Och för hvilket ändämål kommer detta kapital härvidlag att beskettas? För att kunna tillhandahålla stateobligationernas innehafvare räntor, hvilka dessa i sin tur säkerligen förbruka lika improduktivt, som om de stannat qvar hos sina förra Egare, det vill säga hos dem, af hvilka de under form af någon direkt eller indirekt skatt blifvit utkräfda. Hvilken lycka ligger nä deruti, att den enes konsumtionskapital, som väl oftast torde vara en frukt af eget arbete, beskattas för att en annan må såsom räntetagare (rentier) kunna utan eget arbete hafva sin utkomst? Att denne senare till en del sjelf bidrager till räntan å statsskulden, minskar icke riktigheten af det bär sagda, lika litet som den omständigbeten, att för mången bland: statens fo dringsegare räntar ensam ej är tillräcklig att fylla alla hans be: hof. Hela fördelen af statsskulden, i och fö sig sjelf betraktad, består ju således helt enKelt i en omflyttning af konsumtionskapitalet, nemligen från dem, som genom eget arbete förvärfva det, till dem som för detsammas erhållande ej lägga Tu strån i kors, eller, frön en annan sida sedt, den tolfskilling, som på ena stället möjligtvis blifvit konsumerad under form af några kakor bröd och en sup. får efter sin omflyttning till rentierens ficka möjligen den äran att konsumeras under form af ett godt glas vin. Det är hela skilnaden. Försvararve af statsskuldeystemet quand meme åberopa merendels det rika Englands exempel till stöd för sina satser. Skuile då detta land vara mindre rikt, om det icke egde sin statsskulå, hvarå räntan nu uppslukar omkring hälften af statsinkomsterna? Eller vore det någon så särdeles stor ölycka, om det i en hast kunde blifva densamma qvitt? Man tänke sis, att en sådan förändring oförmodad: inträffade: hvad blefve följden deraf? I en (ETERN KRONA FT NR NGT PS PANGEA orre OSAR SER ERNER