Aftonbladet – 21 mars 1857, sida 2

1856 undergått en utomordentlig förvandling. I tesan af förstnämde år uttalar han följande öfvertygelse (del. 1, sid. 26): Skulle tillfälle erbjuda sig, skall Finland med glädje återgå till Sverge, hvaremot han år 1856 med axiomatisk visshet förutsäger. (sid. 218), att finnarne ingalunda skulle med öppna armar emottaga sina fordna herrars. Hvad kan egentligen under dessa 4tolf :år ha tilldragit sig, som så afkylt finnarnes tillgifvenhet för sina gamla landsmän? Jo! det är den allt mer och mer kring sig gripande skandinavismen — som nu satt br Mägge i harnesk, sedan han för ett tiotal-af.år tillbaka rökte. fredspipan med sina svenska vänner. ! Äfven svenska litteraturen får på ett sorgligt sätt sitta emellan för hr Migges ovilja mot dem, som han sjelf kallar nordens germaner, troligtvis till skilnad från s. k. äppelgermaner: I sin första resa; ger han lysande vitsord om verkligt skaldskap åt Bellman och Fravzån samt i mindre mån åt Tegner, och nämner äfven såsom icke alldeles förkastliga Geijer och Ling, hvarjemte Lidner och -Thorild förklarats sträfva till något högre; i den senare (sid. 28) afkunnar han den obevekliga domen, att Sverge i:sjelfva verket icke eger någon stor skald, och. man kunde nästan säga aldrig egt någon sådan. Nu går dock skammen på torra landet, min bäste herr Miigge! Hvad synder som kunna påbördas skändinas vismeny icke har den mäktat plånautde stora skaldenamn, som hr Migge i sin första resa mer eller mindre lättsinnigt affärdat, men af hvilka han dock odeladt skänkt sin beundran åt tvenne, ehuru han, efter alla anledningar, icke kunnat läsa någon på grundspråket, titan måst af-hörsagor och ofta rent af.befängda öfversättningar bilda sig ett omdöme som dock uttalats med så mycket anspråk på esviklighet.