Det oväder, som länge skockat sig öfver den vidunderliga och bräckliga politiska byggned, hvilken man gifvit namn af den danska helstaten, synes nu vara färdigt att bryta löst. Denna helstato kan i alla händelser icke blifva länglifvad. Den utgör den moderna diplomatiens klenaste machverk, tiilkommet under Rysslands auspicier och genom en oförlåtlig blunder från de engelska och franska statsmännens sida (för att icke tals om de svensk-norska). Äfven om den skulle blifva oantastad utifrån, bär den dock inom: sig sådana frön till upplösning och hvilar på en så lös grundval, att den icke kan ega någon framtid. Vi ha ansett det fullkomligt öfverflödigt att meddela våra läsare de vidlyftiga noter och memoirer, som på den sista tiden blifvit vexlade emellan danska kabinettet å ena samt preussiska och österrikiska kabinetterna å den andra sidan. De innebålla blott ett upprepande i något förändrade ordalag af hvad redan blifvit yttradt och förlora allt egentligt intresse, då man vet, att frågan i sjelfva verket gäller något helt annat än de formella spörsmål, som i dem med affekteradt ailvar och tröttande vidlyftighet behandlar. De tyska stormakterna fullfölja med konseqvens en af dem gemensamt sftalad plan, genom hvilken de afse att på en gång uppnå tvenne för dem högst önskvärda syftemål. Den frågan, huruvida helstatsförfattningen, innan den utfärdades, hade varit framlagd för Holsteins och Lauefburgs rådgifvande ständer, för satt dessa deröfver skulle fällt ett omdöme, vid hvilket danske konungen sedermera icke behöft fästa det ringaste afseende, är naturligtvis af föga intresse för dessa makter; hvad de önska är dels det fullständiga återinförandet af absolutismen och tillintetgörandet af det egeatliga. Danmarks demokratiska institutioner, dels att vinna en viss popularitet ; Tyskland genom att uppträda fiendtligt emot Danmark och att gifva den tyska pressen någonting att syssia med, på det den ej måtte falla på det orådet att för allvar gripa sig an med de inre angelägenheterna, med den för ett par år sedan inom flera staters ständerförsamlingar uppdykande frågan om en nationalrepresentation vid tyska förbundsdagen o. s. v.. Huru villigt man än må medgifva de många förträffliga egenskaper, vom utmärka den tyska: nationen, så kan man dock icke neka, att 1) politiken intet folk i senare tider burit sig! så hufvudlösi ät och låtit så lätt och så giund ligt nara sig som det tyska. Deinökrätien! har äfven annorstädes handlat kortsynt och planlöst, men har dock ingenstädes :öretett! en så storartad tillämpbing af fabeln om hunden och köttstycket, som i Tysk and, der en lös och sf det uslaste hyckleri förestafvad fras om tysk nationalära, der en öfventyrlig! förespegling om eröfringar och fratitida sjö makteherilighet varit tillräcklig att förmå den samma att Ismna å sido alla de verkliga vil-! koren för en fii och nationell utveckling ochi fara åstad i blindt ru3, för att först vekna till besinning vid slamret af de gamla bojorna, tillbörligen upputsade och genom nys uppfinningar förbättrade. Så låter äfven nu Tysklands liberala press hänföra sig af det onaturliga hatet emot den danska demokratier och omfattar med varma sympatier de åtgärder, som afse att återinföra absolutismen i Danmark och bringa det upplysta och liberalt sinnade danska folket under den holsteinska aristokratiens ok. Nödvändigheten för Danmark att träda utur sin falska och oroliga ställning, att uppriktigt och utan några illusioner taga i ögnasigte sitt antingen — eller, och beslätsrmt göra sitt val, framträder med hvarje ögonblick allt mera oafvisligt. Att jemka sig fram under ett evinnerligt trassel med Tyskland och ett deraf följande Behof af ryskt protektorat (hvilket i en nära liggande framtid skulle kunna antaga en ännu vådligare karakter) Jåter sig icke göra i längden, och det civiliserade Europas intressen stå i allt för ekarp strid emot ett dylikt förhållande. Danmark måste antingen besluta sig att uppgifva alla FRENERAT KINDEN EEE ÄRA PISA TNA TR