Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 1

ter henne, hvart tar du vägen? Stanna vacksrt och ge mig en kyss., Den obeskrifliga blick af stolthet, förakt och barmsen rädsla, som barnet-kastade på den talande, i det hon snabb som tanken vände sig ifrån honom och spfang uppför stegen till loftet, uppväckte skällande skrattsalvor. Hvarföre knep du henne inte i flykten, Bill? sade en. . Åh, det lönar ej mödan, sade en ansan, hon kommer nog af sig sjolf en vacker dag. Fannys hjerta slog likt en liten skrämd fogels, medan hon lade ihop sitt knyte; derpå nedkastande det till Tiff, som stod väatande i mörkret, sade hon åt honom med en låg, men tydlig hviskning: Tiff, res upp den der plankan, så klättrar jag ned på den. Jag vill inte gå ned bland de der förekräckliga menniskorna., Så tyst och försigtigt som möjligt upplyfte Tiff en lång ohyflad planka och reste den mot vindegluggen. Försigtigt satte Fanny först den ena lilla foten och så den andra utom gluggen, och kom så med utbredda armar sväfvande ned rätt i famnen på den trogne tjenaren, likt en lätt rökhvirfvel eller ett ljust moln. Herren vare tack, sade Tiff, här ä vi nu alla som sig börl, Ack, Tiff, jag är så glad! sade Teddy, hållande sig fast i Tiffs förkläde och hoppande af förtjusning. Jar, sade Tiff, nu är allt redo och jag hoppas och tror att Herrans engel skall gå. före oss på vandringen genom öknen. Han har ju godt ora englar, elier hur,! Tiff? sade Teddy med barnslig förtröstan, i det han med en triumferande min upplyfte: det lilla knytet. I Du Gud ja,, svarade Tiff; kan inte veta: