utan gick bort oeh sökte ensamheten. — Uti sällskaper trifdes han aldrig; ban gick dit med motvilja, deltog aldrig eller ogerna i deras så kallade nöjen, samtal och lekar, och gick hem med glädje öfver att det var slut. Ett skämt roade honom endast i den mån det var godsint (), och vi minnas aldrig att vi af honom hört ett bittert eller -hårdt omdöme. Han var nemligen i bottnen för god, sanningsälskande och rättrådig samt hade alltförstora fordringar på: sig sjelf, alltför arspråkslös tenke om säkerheten i sitt eget-omdöme, att tilltro sig ogillande omdömen öm andra. Han hyste visserligen bestämda åzsigter: både om parsoner och hazedlingar, han älskade och afskydde, misstänkte och tåg med likgiltighet, ban liksom andra; men få voro de personer, som fingo veta dessa hans inre känslor, och aldrig bar han dem till torg: Deremot om han sjelf begick elier trodde sig begå ett fel, synnerligast mot konvenansens lagar, dem han aldrig trodde sig rätt begripa, så kunde kan hårdt fördöma sig och ofta under lång tid gräma sig deröfver. Han. var ömtålig i detta hässeende och framförallt rädd att man skulle finna honom löjlig eller Sonderling, en rädsla, som berodde tillstor del på haws ovana vid och ovilja för sällskaper. : erättelserna om hans resor lära oss, att han i sina föregatser var så ihärdig, att det grämsade till envishet; så var han äfven i dagliga lifvet. Dessa berättelser lära oss äfven känna honom såsom outtröttlig vid Fixa företag, tenax propositi mera än de festa, rådig i de svårigheter som mötte honom, modig ända till förvägenhet. Han älskade faran, med full medvetenhet om dess vidd; men när hon stod TR : () Den engelska tidningem Panch reade homom dosk rätt mycket.