gelse. Utskottet erkände. den uti Norges lagstiftning medgifna vidsträcktare rätt till arf för oäkta barn vara en efterklang af dettå lands äldsta hedniska lagstiftning; men påstod tillika att kristendomen likväl ej ovilkorligen fordrade så stränga inskränkningar, som vår lagstiftning föreskrifver. Tal. påstod deremot, att vår närvarande lagstiftning ensamt kunde från kristlig ståndpunkt rättfärdigas. Utskottet hade dessutom afvikit från sin grundsats attbetinga arfsrätten ur mensklighetens och rättvisans fordringär, då det ej velat medgifva oäkta barn rätt att ärfva fader och alldeles från arfsrätt uteslutit de barn som äro aflade i hordom eller förbudna ieder; derföre vore ock skälen för sfvikelserna svaga och långhämtade. Så hade utskottet från arfsrätt uteslutit barn aflade i hordom eller förbudna leder på grund af det osedliga förhållande, från hvilket dessa barn leda sitt upphof. Men hvem kan döma huru djupt osedligheten ligger, utom han, som ransakar hjertan och njurar? Hvilken kunde väl påstå att t. ex. en tjenpärinna, som lockad och förförd af sin gifte husbonde blifvit mor, vore djupare sjunken än denisom lemnar sig åt öppen prostitution. Sjelfva grundsatsen vore falsk och ledde derföre till falska resultater. Tal. yrkade afslag. Samma mening uttalades ock af prosten Rundgren, hvilken, jemte det han sökte uppvisa inkonseq7enser uti motiveringen af förslaget, såsom det väs-ntligaste gravamen mot detsämma anmärkte, att det fortgick på samina väg som genom 1778 års förordning om barnaföderskor blifvit beträdd, att ställa der brotslige -fadren i bakgrunden. Prosten Melen medgaf, att frågan visserligen, såsom man påstått, vore ömtålig; men man borde derföre ej skjuta den åsido. Vill man förkasta en sak, ( kan man alltid hitta på skäl. Talaren motsatte sig en återremiss, eraedan den skulle åsyfta att i stället! införa en maskerad arfsrätt. Sådant vore öfverflödigt. . Talaren bestred v. talmannens påstående, att förlust af arf icke vore något straff. Yrkade bifall Doktor Säve erkände vigten af de skäl v. talmannen avfört emot oäkta barns arfsräjt; men skullel dock varit böjd att bevilja något i denna riktning, om man stannat vid det, som förra riksdagen föreslogs. Nu hade man gått längre än rådligt vore. Il afseende på fattiga mödrar skulle det framstälda för-7 slaget visserligen medföra föga vigtiga påföljder; men inom törmögnare familjer skulle det leda till storal söndringar och ledsamheter. Då det civila äktenskapet ej hos oss är tillåtet, borde man äfven bibehålla den väsentliga skilnaden emellan äkta och oäkta! Barn. Telerensyrkade alltså afslag, ehuru han ej ville motsätta sig en återremiss, i fall något deraf kunde vinnas. H Prosten Wåhlander betraktade frågan ur billighe-! tens, rättvisans och moralens synpunkter, och ansågj skälen för afslag öfvervägande, ehuru han dervid ej! kunde underlåta att tänka på satsen, summum jus summa injuria. Doktor Björling erinrade, att oäkta barn ej vore! af lagen lemnade så alldeles värnlösa som man velat) påstå, och hänvisade dervid på ärfdabalkens stad-j ganden i 8 kap. 7 och 17 kap. 4 . Tal. fruktade! bland de farliga konseqvenser, tilt hvilka en sådan Jag som den:nu föreslagna kunde leda; förnämligast den, att qvinnan skulle neddragas från den höga ställning hon innehar inom familjen. Dessutom påpekade tal.-de svårigheter i juridiskt hänseende, som af en sådan lag skulle uppkomma, t. ex. i afseende på urarfvagöreise, bördsrätt 0. 8. V. De stora svårigheterna vid bevisningen skulle ock lemna anledning till oreda och skandaler. Prosten Landgren anmärkte, att de reservanter, som för sitt påstående att vår närvarande lagstift-j niog i ämnet vore den enda som på kristlig grund vore möjlig, anfört såsom stöd den omständighet, att denna lagstiftning vore hämtad från mosaiska lagen eller kanoniska rätten, ej dermed bevisat sin sats, enär giltigheten häraf ej annorledes kunde ådagaläggas än genom nya testamentets och den äldsta kristna församlingens vittnesbörd. I hufvudsaken yttrade tal. den åsigt, att oäkta barn borde tilläggas del af föräldrarnes egendom, likväl icke såsom arf utan i form af underbåll, och anförde bärför såsom rättsgrumd, att familjen egde förbindelse att tillse, att ett brott begånget af någon af dess medlemmar blefve försonadt och att frukterna af detsamma ej komme att ligga staten till last. Tal. förordade återremiss. Prosten Almqvist hade vid föregående riksdagar yttrat betänkligheter emot oäkta barns arfsrätt; men förklarade sig hafva öfvervunnit desamma. Man borde erinra sig att kristendomens förnämsta bud är kärleken, och att vi ej få göra orätt för att tillfredsställa hvilken princip som helst. Tal. uppläste ett yttrande af en talare inom presteståndet vid 1844 års riksdag ), som varmt försvarat de oäkta barneas arfsrätt och hvars åsigter han nu upptog såsom sina egna. Riksarkivarien Nordström ansåg billigt att oäkta barn ärfde ej mindre fader än moder. Om arfsrätt efter fader vore dock nu ej fråga. Talaren underkände de historiska skäl, på hvilka man ur kristendomen velat härleda förbudet för oäkta barns arfsrätt. Förslaget vid sista riksdagen yore emellertid mera prakliskt, emedan det åt barnet lemnade en viss qvot af frmögenheten, sedan gäld blifvit afdragen. Härigenom vore de af dokt. Björling antydda olägenheterna undanföjda. I det nu fråmstälda förslaget förekom dessutom en tvetydighet. Döri säges nemligen att barnet tager arf efter modren; mera till följd af den dubbla betydelsen utaf ordet arf, såsora betecknande ej mindre massan af qvarlå tenskapen än äfven sjelfva rättigheten fill arf knnde detta korta uttryck lemna anledning till den tolkning, att istadarätt, som äfven ingår i rättigheten att taga arf, skulle vara oäkta barn genom det föreslagna stadgandet förbehållen och dessa således vara berättigade att ärfya icke allenast moder, utan ock efter hennes död dem, som hon, om hon lefvat, skolat ärfva. Talaren iöredrog förslaget vid förra riksdagen, med tillägg till detsamma af bestämmelsen, att barnet skall vara af modren erkändt, och yrkade i sådan syftning återremiss. Biskop Björk talade för återremiss, kyrkoherden Otterström för afslag. Att ståndet genom votering beslutade återremiss. är i lördagens tidning nämdt. J:Prosten Arborelius Rn OA Sie 7 me GR ch nd ro ten Te od LA ar GA