Aftonbladet – 16 mars 1857, sida 3

utgjorde kreaturens nästan enda kost, ty gräs fans föga. Den 16 Juni ankom jag åter till Scheppmansdorff, hvarest Lindholm och Jacob under min bortovaro på tillsägelse hade upprättat ett litet packhus. Två af mina hundar hade omkommit under vägen, den ena sannolikt dödad af en tiger. Jag hade sett tämligen mycket vildt, såsom giraffer, gemebockar, stenbockar, klippspringare, duykers, zebrar, strutsar, samt spår efter rhinoceros och lejon, men gifvit mig föga tid att jaga derefter. Vilda fasaner och perlböns, såsom lättare åtkomliga, fäldes till föda under vägen. Jag har nu-fått tillsammans fem köroxar och två ridoxar; men detta är långt ifrån tjugofyra eller flera. Årstiden är ock så långt framskriden, att jag nu ej tänker på någon färd inåt landet förr än med Oktober månad, eller något senare, när regntiden inträffar. Jag skall under tiden samla här i kustlandet. Karakteren af detta senare är en fullkomlig öken, intet annat än flygsandi flera hundrade fots höga sandberg, intet vatten och föga vegetation; endast flodbäddarne göra härifrån undantag. Regn hörer till sällsyntheter, men detta ersättes af så stark dagg och dimma under nätterna, att marken är våt som efter ett regn. I flygganden växer den högst märkvärdiga. Naras-frukten. Växten är ljusgrön, bladlös, taggig, något nedliggande, blommorna gulgröna, och frukten af ett qvarter i diameter eller något mindre, gulgrön och taggig. Den innesluter en mängd kärnor, liknande gurkkärnor, och dessa ligga i en saftig gul pulpa, som har en gräddliknande angenäm smak och är mycket närande, men förtärd af ovana perzoner åstadkoromer hudlöshet i munnen. Kärnorna torkag och ätas, de smaka som mandlar, och pulpan utbredes på flygsanden och torkas af infödingarne samt användes sedan till soppa och dylikt. Hela stammar lefva nästan uteslutande af denna frukt,