de af lagutskottet föreslagna vilkor för oäkta barns arfsrätt, att nemligen modren skulle erkänna barnet, hvilket den värde talaren fanr vara allt för påkostande för den qvinliga blygsamheten, m. m. Å motsidan yttrade sig hrr W. F. Dalman, L. J. Hjerta och P. R. Tersmeden. De ville visst icke motsätta sig upphäfvandet af 1778 års bref och det goda, som deraf kunde blifva en följd. Men just derföre att de ansågo det vara en moders skyldighet att erkänna sitt barn, ville de, att jemväl barnet sjlft skulle kunna derpå grunda någon rätt. Den, som lagutskottet i förevarande betänkande inrym! åt barnet, vore ytterst ringa, enär barnets rät! till modrens qvarlåtenskap skulle inskränke sig till arf endast efter moder för det fall. då bon icke efterlemnar äkta barn eller bröstarfvinge. Den nuvarande lagen, att oäkt: barn icke eger rätt till arf, hvarken efter för äldrarne eller deras skyldemän, men att deremot om ett sådant barn dör och lemnar egendom efter sig, föräldrarne och deras slägtingar ega arfsrätt till samma egendom, innebure den mest motbjudande orättvisa och inkonseqvens. Den ställde de oäkta barnen helt och hållet utom samhället och måste såledss göra dem fientliga mot detsampa. Att en sådan grundsats kunde vara kristlig, bestriddes på det högsta. I nya testamentet fans den åtminstone icke på det aflägsnaste håll antydd, om än den judiska lagen uppstälde någon skilnad emellan hustruns och tjensteqvinnans (d. v. 8. slafvinnans) son. Sant vore, att den romerska rätten, som tillerkän ner arfsrätt äfven åt utom äktenskapet födds barn, först utbildat sig inom ett hedniskt sam: hälle; men då den sedermera öfvergått äfven i de länders lagstiftning, som anta. it kristendomen. och der bestått i mer än tusen år samt ännu best r i de flesta Europas mest civiliserade länder, så måtte den väl anses vara adopterad af kristendomen. Detta hade till och med skett under en tid, då hierarkien eller presterskapet var i besittning af makten, hvilket väl lärer bevisa, att icke ens presterna varit af grefve Sparres mening, att den ifrågavarande grundsatsen innebure någon okristlighet. I England och Frankrike hade man fordom sett batarder strida med de äkta afkomlingarne om rätt till sjelfva tronen, utan att ens detta väckt någon skandal från kristlig synpunkt. I våra gamla landskapsslagar äfvensom i landslagen har man erkänt denna rätt. I franska lagen är den utsträckt äfven till fadrens egendom, och att den der icke benämnes arfsrätt, utan endast rätt till en viss andel af qvarlåtenskapen, lärer väl i sjelfva saken ingenting betyda. I de två andra skandinaviska rikena, Danmark och Norge, består äfven denna rätt, hvilken i sistnämde land blifvit till och med så nyligen som för tre år sedan upplifvad genom en der beslutad ny arfslag, deri oäkta barn inrymmes rätt till en del af qvarlåtenskapen, icke blott efter moder, uten äfven efter mödernefränder samt fader och fädernefränder — och detta äfven derest äkta barn och bröstarfvingar finnas; och då vår nu regerande allernådigste konung åt en sådan lag gifvit sin sanktion, förefaller det verkligen eget att så lojala ledamöter som en kongl. hofpredikant, och tvenne grefvar förklarat, att den nu föreslagna så väsentligt modifierade lag.n skulle undergräfva samhällets grunåvalar, rubbfamiljens helgd och utbreda ett förfärande sedeförderf. Detta vore i sanning föga smickrande för konungens omdöme. Talarne hemstälde i öfrigt, om verkligen sedsförderfvet i Norge eller andra länder visat sig i afseende på de menskliga pasionernas förvillelser i denna riktning större än i Sverge, eller om man verkligen trodde sig kunna imbilla någon, att osedligheten hör i landet varit mera utbredd under äldre tider än före utfärdandet af 1734 års lag. Och om motsatsen med full visshet kunde antagas och bevisas, så ådagalades ju deraf, att den nuvarande lagen varit kraftlös för detta ändamål och endast qvarstår såsom en orimlighet och en grymhet. Åt hr Tham lemnades i öfrigt åen upplysningen, att presteståndet vid förra riksdagen gifvit sitt bifall till samma lag, hvars följder denne embetsbroder utmålat med så svarta färger. Förmodligen hade br hofpredikanten också i detta hänseende blifvit tillrättavisad, om någon annan prest än han för tillfället befunnit sig inom ståndet. För sin deltrodde talarne, att det nya lagstadgandet skulle befordra sedligheten först i anzeende dertill, att det vore rättvist och innefattade ett erkännande irån statens sida af åtminstone någon de oskyldiga barnens rätt, hvilket ej längre kunde uteblifva, och för det andra att det stälde det olyckliga barret uti ett bestämdt och lagligt förhållande ätminstone till henne, som födt det till verlden. De kriminella påföljderna mot sedeslösheten hade hitintills visat sig uträtta ingenting. Det .ginge nu åtminstone an att försöka, hvartill den civila påföljden kunde lida. Sannolikt blefve denna vida verksammare, helst om barnets rätt framdeles utsiricktes här lika fångt som i andra länder, eller till begge föräldrarne, ehuru man för det närvarande måste ätnöja sig med det obetydliga, somm nu vore föreslaget. Grefve Sparres yttrande, att genom den nya lagen fadrens ansvarighet skulle minskas, kunde man icke fatta, enär det ju för närvarande är l ka lätt som det framdeles kunde blifva för fadren att, om han dertill har samvete, befria sig från sin skuld till barnet genom att åt detta skänka eller testamentera någon del af en förmögenhet, då han naturligtvis icke helter nu behöfver gifta sig med modren, Dylika äktenskap ske dessutom för närvarande AL Os Ah En AR