— Lagutskotteta betänkande angående oäkta barns arfsrätt, bvilket blifvit af bondeståndet bifallet och af ridderskapet och adeln afslaget, bar deremot ännu icke förevarit hos presteoch borgarestånden. Hos dessa stånd blef också den af lagutskottet antagna grundsats vid förra riksdagen erkänd, så att tre stånd då voro ense om ett lagförslag i enahanda syftning som det af lagutzkottet nu tillstyrkta, huru Kongl. Maj:t, i anseende till ofullständighet i redaktionen, derå vägrade sin sanktion. De anmärkningar, gom framstäldes vid ärendets föredragning på riddarhuset i förgår, voro ock alltför underhaltiga stt motivera ett förkastande af förslaget, så vida man icke anser sig berättigad att låta fördomar och fraser gälla framför skäl. Förslagets egentlige motståndare voro kongl. hofpredikanten Tham samt grefvarne E. Sparre och Liljenerantz. Den förstnämde började visserligen sitt tal med de ömmaste uttryck af deltagande för de arma oskyldiga barnen eller små kräken, som talaren uttryckte sig, men slutade med den förklaring att den ifrägastälde lagförändringen icke borde bifaliar, exzedan den skulle sprida sedeförderfveta smitta, som nu värst grasserar i bufvudstaden och andra sto:a städer, ut öfver hela !andet; och trodde i öfrigt att upphäfvandet af 1778 års bref, som tillåter barnaföderskor att för presten ölja sitt naron, skulle innefatta en vida verksammare åtgärd till barnens räddning derigenom, att den satte presterskspet i t:lifälle att kunna tillbålla modren att icke lerana sitt barn utan vård och låta inköpa det på barnbuset, utan att ens i framtiden kunna få reda på hvilken moder barset tillbörde. Grefve Sparre, geom äfver började med betygandet af sin varma känsla för de oskyldiga och olyckliga frukterna ef de menskliga passionerna, sög rig likväl tvungen att vid detia som vid många andra tillfällen låta känslan vika för öfvertygelsen om hvad som vore rätt och samhällsnyttigt. Det vore ensamt denna öfvertygelse, som bestämde grefvens motstånd. Sambället bvilade på äktenskapet och familjeng helgd. Deana skulie väsentligen rubbas genora att inrymma något slags arferätt åt oäkta barn. Det skulle lägga hyende under lasten och osedligheten. Erkännandet af denna rätt härledde sg också ifrån den under hedendomen bildade romerska rätten, hvilken sedsrmera öfvergått till lsgstiftningen inom det civiliserade Europa. Vär lag innehölle vidare en allvarsam uppmaning att försona osedliga förbindelser utom äktenskapet genom lättheten att legimitera dt barn, som blifvit frukten af sådan förbindelse. Detta vore en kristlig försoning. M:n en lagstiftning af nu ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna minska den känsla af ansvarighet, som ännu finzes hos mannen, hvilken då skulle tro sig kunna afbörda sin skuld på ett för hsns egenkärlek mindre sårande sätt. Grefve Liljencraniz ordade äfven om äktenskapets helgd, åsom af Gud instiftadt, och om härdhsten af