den äran, i stället hängåfvo sig åt den fö tretliga obetänksamhet, som vanligen kara teriserar hönsens sätt att vara, i det de sprung huller om buller kacklande och flaxande me vingarne och åstadkommo det fasligaste bull och oväsen bland krukor och koppar oc pannor, medan Tiff blef allt mer och m harmsen öfver deras obegripliga tanklöshet. Besitta mig om jag nånsin sett några v relser så oförståndiga som dessa hönsen, sac Tiff, medan han, efter att slutligen ha jag dem på flykten, ifrigt bemö -ade sig att åte ställa ordningen på hyllor och bord, der al låg om hvartannat i den vildaste förvirrin Jag tänkte vår Herre lemnat rum i hvar kritters bjerna för en smula vett, men tycl som hade dessa här hönskräken ej fått mi sta grand på sin lott. Det kan riktigt reta att se dem stå der och kackla och kraxa på ben, baresta för de inte ha vett nog att v hvar de ska sätta ned det andra. Sannerlig jag tror ait de nånsin ha nån tanke på hv de göra; — men i det hela så fins det folk som göra just som de, och dex, har Herre ändå gifvit förnuft, men Be, de hai vett att begagna det. De flaxa omkring, också, och hålla väsen för ingenting — de lägga inga ägg en gång — så när kommer omkring, lära väl hönskräken äl inte vara de sämsta af Guds skapade k tur. Och när jag rätt tänker på saken, vet jag sannerligen inte hur en skulle bej sig utan demp, sade gamle Tiff, i det h harm allt mera gaf med sig och han tog sin synål och en ny psalm, sjungande mj tert och med friskt mod: Fast arm och svag jag är Mig Herren dock har kär Och mig i nåd bes.ärmar.x