hem ibland med hela lass af odugligt skräp, och super upp alla mina kycklingpengar hos Abijah Skinflint — för min del så tror jag då fullt och fast, att de der djeflarne slank in i bränvinstunnorna, när de kommo ut ur svinstackrarne. Uj hvad det bränvinet gör folk gemena! Teddy ska då aldrig smakat, nej inte så länge det rinner en droppe peytonskt blod i mina ådror — du Gud, hvad denna verlden är kuriös ändå! — den stackars kära miss Nina, som var så rar mot barnen, hon har gått upp till Guds englar hon. Nå nå — välsignad vare Herren — vi måste sträfva efter bästa förmåga, så tör vi ändå till sluts alla landa på Kanaans strand. Och Tiff uppstämde med darrande röst en strof ur en gammal älsklingshymn: Det land jag funnit bar, O bröder, som oss bar En föda ljuf som manna; Af denna spisen jag Mig mättar hvarje dag Och sjunger glad mitt Hosianna. Schas, schas! afbröt han sig, flaxande med förklädet, i det han märkte tvenne högbenta halfvuzxna kycklingar, som i hemlighet tänkte draga fördel af hans gudfruktiga distraktioner, för att trippa rätt förbi näsan på honor och in i köket. Tycks då som skulle en aldrig vara kropp att få något vett i de der hönsskallarne, sade Tiff, då han fann att allt hans ifriga schasande bara skrämde hela flocken in i stället att persvadera dem ut. Tiff måste således 1:gga bort sitt arbete, men då ville olyckan att fingerborgen rullade åt ett håll och vaxbiten åt det andra och gömde sig under löfven, medan hönsen, seende Tiff sysselsatt vid dörren, långt ifrån att ingå på hans artiga förslag att de måtte göra trädgården