wiet, men mest uuder de senare 3 åren, d. v. s un der den tid hr Bildt varit chef för artilleristabsn amt under en högsta chef med något lätt sinne och under en likoöjd och svag andre man, (ehuru utmärkt ban i andra hänseenden är), snart sagdt vari: ällenastyrande, man har de bjeriaste exempel på väld. orättvisa och löftssbrott; liksom det är skäl atticke lemna ur sigte tredje militärdistriktet i allmänbet isom hvilket under den älskvärde general Löwenhjelms öfverstyrelse mycket varit värdt att af publiciteten skarpt nagelfaras. Det vi först vilja framdraga är väl icko af senare satum, men det tillhörer dock systemeat och lemnar ett bidrag till historien om godtycket och huru beklagligt det är att genom författningar sätta Dågons förfarande öfver lagen. Vi mena en den kap sen Kiöfverskiöldska historien liknande tilldrageise v: härstädes förlagda Göta artilleriregemente år 1847 då kapten Silfversvan, efter generalmöastring i Maj månad, af dåvarande generalfälttygmästaren afsatte: från chefskapet öfver sitt innehafrande batteri, utan att derför något skäl anfördes, hvarken officielt, genom kandbref eller ens muntligt, så att man icks eas med något spår af säkerbet kunnat gissa tillorsaken. Det enda man förnummit var att vid persedelmönstringen med kapten S:s batteri möosterherri med en missnöjd min bortkastade några kapotter, och man har derföre anzt, att entledigandet stod i sammanhang dermed. Men detta är icke antagligt, ty om en och annan kapott icke varit mönstergild, som det kallas, egde samma förhållande rum vid de öfriga batterierna, mönstringen skedde tidigare än vavligt, så att icke med alla kapotter, som behöfde iståndsättas efter begagnandet under vintern, detta medbunnits och vid just den tidpunkt, då de gamla blå kapotterna skulle utbytas mot grå, hvarföre man trodde, att mindre afseende vid de förra skulle fästas, hvilket var förhållandet vid Svea Artilleriregemente, der mösstringerm senare verkstäldes oeh der kapotterna icke ens förevisades. Dsarföre, ntan att vilja kasta skugga på en numera afliden, kan svårligen annan orsak antagas till kapten Silfversvans entledigande än generalfälttygmästarens af sigt att genom ett exempels statuerande erinra om den makt och myndighet han innehade. Om emellertid man skulle vilja antaga, att kapten Silfversvan entledigades till följd af uraktlåtenbet såsom passevolantör, gifves ett slående bevis på, antingen att icke så var, eller ock på total brist på konseqvens, åå kort efter entledigandet S. förordnades till chef för ett af de å Karlsten förlagda depötkompanierna, der passevolansen är enahanda som vid batterierna, och med hvilket förordnande följde det såsom artilleribefälhafvare, hvarigenom kapten S. blef kontrollent icke allenast öfver sitt eget, utan öfver ähnu ett annat kompani, i stället för att förut såsom baterichef hafva siått under daglig kontroll af regementsoch divisionschefer. Ehuru den behandling kapten Zachrisson rönte 1849, och allt framgent rönt, är allmänt bekant, torde det vara på sitt ställe att här med några ord uppfriska minnet deraf. Godtyeket går nemligen nog långt, då en svensk man förföljes för det han visar intresse för sitt eget fäderneslands angelägenheter, så att han derföre. helst då, i det refo:msällskap hvari han deltog, hän endast var en stum åhörare, blef förbigången till batterichsfsbefattniog och se dermera utstruken ur gen. ralstaben, arresierad och å:er arresterad samt slutligen förvistes till Karlsborgs fåstong. Och det ingifver ett eget begrepp om den militSriska andan och tonen, då man för det kapten Z. önskade rättfärdiga sig inför sina landsmän, under den lumpna förevändningen att han yppat ett förroesdesamtial (liksom general v. Arbins framförande till Z. af en hög persons ärende kan kallas ett försroendesamtal), utialsde sin förkastelsedom öfver honom och framställde honom såsom en man utan heder. Ea annan sak, som förtjenar allmän uppmärksamhet, är det trakasseri, för hvilket kaptenen vid Göta artilleriregemente friherre von Knorring alltsedan år 1848 varit föremål. Man vill härvid ieke dölja att bemslde kapten, då han nämde år med sitt batter: kommenderadss tll Fyen, afsade sig chefskapet för batteriet, för att få stanna hemma, och måste instämma i ett ogillande af undandragandet från en aktivare tjenstgöring när den påfordrades, men mycket torde lånda kapten Knorring till ursäkt, och vi vilja tråga dem, för hvilka vid sådant tillfälle ekonomiskt väl eller ve stått på spel — såsom; händelsen var med honom — om de under enahanda omständigheter handlat på annat sätt. Åtminstone är det långtrådigt, att under 9 års tid fortfara med förföljelser f en sådan orsak, och att gång efter annan dels neka kapten K. de bill:gsste fordringar, dels belasta honom sed de obehagligaste kommenderingar, såsom till den eländiga och med osunda boningsrum försedda kåken Elfsborg, der han under en längre tid hålits i ett slags förvisning och förstört sin helsa. Då kapsen Koorring cm sommaren 1855 begärde 6 månaders tjenstledighet för att sköta sin belsa och för arfsapgelägenvhets skull, och hans memorial derom för det förutnämde afseendet var försedt med ett af regementsläkaren utfärdadt edligt betyg om behofvet deraf, afstyrktes ansökningen af regementschefen, öfverste Munck, och afslogs tvärt af H. K. H. generalfälttygmästaren, men med detta afslag följde ett handbref, hvari man för den händelse att kapten Knorring skulle vilja taga afsked från regementet, tillbjöd honom tullförvaltaretjensten i hus, för hvilket ändamål han borde inkomma med en ansökning. Dertill hade Knorring icke någon båg, men efter många pro och contra kan man väl säga att en sådan ansökning slutligen aftrugades honom och tjensten tillsattes — men det blef icke Knorring som fick den. Sedermera blef en salpetersjuderidirektörsbefattning i Småland ledig, och Knorridg oppmanades ati söka denna, bvilket han gjorde, men fick ej heller denna befattning; då för tredje gånger han på H.K. H:s befallning uppmanades att söka en kustchefselier kustsergeantstjenst i Skåne (vi veta ej hvilketdera, men anbodet kan vara ungefär enahanda till en artillerikapten, som tjent med heder i 40 års tid) med lumpen lön, och under hotelse, att om han icke ville hafva denna tjenst han icke finge någon annan vid sitt förväntade afskedstagande. Ett af de krassaste bevis på nutidens höges begrepp om rättvisa och löftens helgd är det bemötande, som vederfarits en af Göta artilleriregementes och sannolikt hela artilleriets utmärktaste officerare, ajoren i artilleriet kapten von Sievers. Om det bemötande denne man rönt ha väl redan några an:ydningar varit synliga i åtskilliga tidningar, men iels hafva de varit o:ullständiga, dels torde de behöfva att i minnet uppfriskas, hvarföre vi vilja här framlägga omständigheterna i sin helhet eller ätminstone till den vidd vi med säkerhet känna dem. Det är sällsynt att finna en officer, som förenar så många utmärkts egenskaper. Med kunskaper större än de fleste så väl utom som inom sitt yrke, med en ovanig förmåga att praktiskt använda dere, jemte en fintlighet, som alirig brister, ett lugn, som iutet stör, och ett öga, som intet undgår, är det en njutning att se denne man i spetsen för sitt batteri; och då derli komma hans redbarhet och bumanitet, är det icke underligt att få personer åro si älskade och högaksade af ala som känna honom, så väl militarer (förän, kamrater och underhafvande) som ickemilitäer. Då år 1840 en majorsvakans uppstod vid Göta ariilleriregemente tillbjods den åt dävarande kapten . Severs, och som man säger, var det dåvarande eneralfälttygmästarens önskan att han skulle emoiaxa densamma. Men von Sievers ekonomiska ställaisg var icke oberoende, och med en tämligen stor amilj ville han icke utbyta en årlig inkomst af 3 å 1000 rår bko, som batteriet den tiden gaf, mot eu najorslön, hvars nettobebållning högst steg till 1500 ar bko, hvarföre v. Sievers för den gången afsade sig befordran. Huruvida denna afsägelse var ett broti, cmna vi åt hvar och en att bedöma, men att det så ansetts, tyckes deraf att von Sievers ieke sedan OÖOdgma ns 40 BB 4 AO dd 45 OMC 49 5