förgäfves; i stället fortsatte han sin väg, obekymrad om mig, och ehuru han för ett ögonblick återvände och anropade min hjelp under flykten för en svart rhinoceros (som här förekom i mängd), fick han så stort försprång, under det jag vadade öfver och påklädde mig, att jag ej kunde upphinna honom. Då skymningen inföll, förlorade jag honom ur sigte. På mina rop erböll jag ett par gånger ett aflägset svar, men omsider upphörde äfven detta, och jag befann mig helt allena, omgifven af vilddjur och mörker, utan annat vapen än en käpp i handen. Slutligen förlorade jag gångstigen, samt nödgades uppsöka en af de små knähöga acaciebuskarna, hvilka ätas med sådan smak af den svarta rhinoceros; och i denna utskar jag med min knif en bar fläck, hvilken jag betäckte med något gräs, såsom en bädd och lade mig der under afvaktan på dagningen, plågad af både hunger och törst. Åtskilliga gånger försökte jag att erhålla eld genom att afslå knallhattar mellan två stenar en med krut beströdd linnelapp. Ouppörligt oroades jag af hyenor och schakaler, och helt nära mig fångade lejonen en blåvilde-best, hvars döende skrän, blandadt med lejonens rytande, för en stund utgjorde en ryslig konsert, eburu det blef anlecningen till min räddning. Hyenorna nalkades i synnerhet oförskräckt, och jag nödgades flera gånger springa upp för alt något aflägsna da. Vädret var kyligt, men lugnt, himlen roulen. och afläggna blixtar upplyste då och då mitt usla läger.v Om denna natt, hvilken W. i sitt anförda bref så ofullsändigt och enkelt beskrifver, underrättade ban fullständigare sin vän Delegorgue genom ett af sina med kaffer-gångpost befordrade bref. Delegorgue i sin resebeskrifning talar derom: Jag har aldrig, buru högt jag önskat det, fått se eller höra en