afgörande dergtädes. Den ömtåligaste tvistepunkten blir förmodligen den om det af afdelningen afstyrkta förslaget, angående åtminstone inskränkuving af den i instruktionen landsböfdingen tilldelade nya makt att på obestämd tid och utan eng skyldighet tillanmälan hos högre myndighet, suspendera sina egna embetsbröder, bland annat under föregifvande att de visat honom vanvördnad eller ohörsamhet). MUSIK. Till den af hr Richard Dybeck i går afton föranstaltade aftonunderhållning med nordisk folkmusik i hr De la C-oix salong voro alla biljetter utsålda, så att mången, som icke tidigare förskaffat sig inträdeskort dertill, måste vända om med oförrättadt ärende. Detta stigande intresse äfven hos den större allmänbeten för det myckna utmärkta vi i musikaliskt hänseende ega af inhemsk art, är ett ganska glädjande (tidstecken, och vi upprepa hvad vi om hr Dybecks förexående soirer haft tillfälle vitsorda, äfven med afseende på den i går afton gifna, att de skänka en sann njutning åt alla vänner af den svenska folkvisan, de gammaldågs folklekarne och folkdansarne, med ett ord åt alla vänver af dessa enkla, sköna melodier, än uttryck af den djupaste saknad och sorg, än af den innerligaste, harmlösaste glsdje, hvilka upprunnit fjerran från städerna i skogarnes djup, och hvilka melodier, icke framkallade af någon upphettad kammarfantäsi, alltid bära prägeln af den omgifvande naturens än leende, än dunkia ech mystiska poesi. Vi förmoda, att den intressanta Blick på svenska folkmusiken, som, författad af hr Dybeck, vid soirens början upplästes af hr pastorsadjunkten Holmberg, kommer att till trycket befordras. Den innehöll, jemte flera underrättelser af stort intresse, äfven mången frimodigt yttrad och begrundansvärd sanning om poesiens och musikens vasende: burusom man t. ex. kan framlefva hela sitt lif som artist utan att komma under fund dermed, i följd af den moderna musikens afvikelser ifrån sanning och naturlighet i uttryck. Vi kunna icke ingå i något specielt omnämnande af den mängd anmärkningsvärda och karakteristiska melodier, som här förekommo, men måste beklaga, art, till följd af deras talrikhet, exekutionen deraf blef allt för kort för hvarje, så väl hvad högtidsstyckena i svenska och norska landsorter beträffar, som för de svenska och norska slängdansarne (polskorna), hvilka alla hade hvar sin starkt utpräglade melodiska egendomlighet. Soirn börjades med den vackra sången af hr Dybeck till Orsamelodien. I svenska vallvisor och hornlåtar, som till största delen föredrogos af mll Walin, utmärkte sig denna sångerska, som sjelf är en Dalarnes dotter, särdeles fördelaktigt. Af sångnumren anslog dock allramest den friska visan från Westmanland, hvaraf första versen lyder: Gick jag mig ut i lunden, der flickorna va Allt uti aftonstanden, när foglarna qva. Go dag å go dag mina dejeliga små! Får jag lof, får jag lof, att uti sällskapet gå? samt den herrliga slutsåogen till en norrlandsmelodi: Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord, Du tysta, du glädjerika sköna! Jag helsar dig, vånsta land uppå jord, Din sol, din himmel, diva ängder gröna. Hr Strandberg, som var vid särdeles god röst och synbarligen jifvad af ämnet, sjöng båda med den honom egna förmåga, att varmt och bjerthgt återgifva sådan musik, och måste till följd af det stormande bifall den senare väckte sjunga den om igen. Hr Dybeck biträddes, utom af mll Walin samt hrr Walin och Strandberg, äfven af hrr Arlberg och Arnoldsson med flera amatörer samt af Mindre teaterns orkester under anförande af hr Gille. Till de flesta fyrstämmiga säpgerna var harmonien satt af br Crozhamn. Intrycket af det hela var friskt och upplifvande, och skulle hafva varit det ännu mera, om det ej understundom blifvit i någon mån stördt genom en viss klumpighet i det pianoackompanjemang, som: beledssgade en del sånger. Soirga bevistades af Prins Yscar.