Vid våra stränder här; Hon eljest kunde hviska om Hvad bjertat till att rysa kom. Det folk, hvars hjerta slog så stolt Mot oss, så gladt, så fritt, Det ligger fjettradt — det vardt såldt, Sen det i döden stridt; Dess tunga är i band, det får Ej klaga ens, hur än det går. Ackl deita folk det lider nöd, Det kan ej döljas mer: Af bark och agnar är dess bröd, Ett bröd, som döden ger; Och gnagande på sådan kost, Går hungern fram bland snö och frost. Med hålig blick, med askgrå kind Från trakt till trakt ban går, Förpestar sjelfva nordanvind Och febrar kring sig sår; Ett rop af jemmer luften skär, Det är blott en som frossar här. — Man sagt, att Finnen han mår godt Och vill ej bättre ha, Att bojan är en saga blott Och oket, han får dra; Det är en lögn! Och lefde han Som Croesus — ban är ofri man. Och fick jag än så stort palats Och slafvar tusental, Der, som den förse slaf, min plats Jag toge, feg och fal; Långt heldre då jag lefde i Vildmannens koja, arm — men fri. Det sägs, att Finnen rata skall Sin fordne vapeubror, Det sögs, att Aura blifvit kall För trogen fostermor; Jag vet det ej, jag tror det ej, Miu bjerta ropar trefaldt: Nej. Hvad djupt af finska folket käns, Och hvad ct hoppas, tror, Det knapt för natten bikta näns, För stormen, der han for; Det lider, tiger och fördrar, Men siva minnen har det qvar. Det stod med oss i stridens brak På Narvas segerfält, Det stred med oss för ljusets sak Vid Lätzen, Breitenfeld; I bundra drabbnoiogar det stod Och blandade med vårt sitt blod. Och hvad till sist det stred och led I blodröd solnedgång, Dess frihets sol, det minnet ned Ej går i tid så lång; Det lefver uti sången qvar, En sång, som knapt sin like har; — Du svenska folk, när krigets brand Nyss flög kring Finlands kust, Och under ödets tunga hand Det ångest bar och pust; Då satt du under fredad ås I ro och smorde trygg ditt krås. Hos dig gick krämarn ut och in, Du gjorde god affär; Din lösen var: Se upp och vinn, Man kan förtjena hår! Han tycktes svälla, guldets flod, Det nästan gick till öfvermod. Så glöm ej brodren i hans nöd — Kan drabba dig till slut — Men sänd utaf ditt öfverflöd En skärf också dit ut! Den skärfven ränta kan en dag, När sjelf du nås af ödets slag. Han griper med två armar ut, Den jätte, stor och bil; Han griper väl om dig till slut, En evig roflusts mål; Då, Svea, då det jäller dig, Då står din kamp, då har du krig. Och när ditt lejon ryter då Vid bergens återskall, Af finska björnen skall det få Ett svar likt domdags kuvall; Då kan det vara godt att ha En vän i finska vikarna. Kg.