RTR AR 0 rr re BEA RARE lejontrupp i strid med noshörningen. Men en man har hört och sett det: i mörka natten, ensam, vapenlös, öfvergifven af sina kaffrer, liggande på acaciataggar, förtärd af hunger och törst, angripen af tusende anledningar till ängslan, och hvad som är än mera benosad af rbinoster, mot hvilka han ej egde ett träd till skydd; ja, min vän Wahlberg har på 20 stegs afstånd varit vittne till en sådan strid, och kanske han ensam i hela verlden skall kunna skildra för oss det vilda anfallet, det förtviflade försvaret, och — sina egna qval derjemte. Ändtligen, säger W., nalkades dagningen, och jag begaf mig genast, så stelfrusen jag var och så svårt jag än hade att gå, ty mina fötter voro starkt uppsvälda, att söka vatten i en aflägsen däld, der jag doft hörde de högljudda grodornas skrän, hvilka för mig nu förekommo såsom de mest melodiska ljud. Efter att hafva stillat min törst återvände jag, och träffade då en trupp basutos, som, ledde af gamarne, bade fråntagit lejonen det. återstående af rofvet. De sade mig nu den riktning jag borde följa för att nå deras kraal. Jag ankom slutligen dit helt och hållet utmattad, och fann der mitt gevär och öfriga saker, hvilka min förrymde vägvisare burit; men honom sjelf återsåg jag aldrig mer. Efter att hafva något hvilat och vederqvickt mig, erhöll jag en ny vägvisare och ankom i solnedgärigen till en liten kraal, samt lade mig der, uttröttad, utanför en af hyddorna. Jag lät kalla höfdingen i byen, efterspanade genom honom flyktingarne, dock utan framgång, och vår i sanning nära nog bopplös; men -hura förvånad blef jag ej att kort derefter se mina två kaffrer inkomma i samma kraal och öfverlemna sig i mina händer. De hade sett mitt fotspår å gångstigarne och, ankomne till kraalen, frågat ett par qvinnor efter