Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 2

åtminstone gjorde mig. Och der -bortom, hvad fans der? Hvad kunde icke finnas der? Hvilken hvit man hade någonsin. trampat dessa ställen? Utan tvifvel var det Wahlberg och mig förunnadt att första gången genomtränga dem. Det varen stor gunst, lemnad oas af seklerna, en gunst, som af de flesta andra skulle betraktats som ett förfärligt straff; men hvad mer? Hvar och en betraktar sakerna från sin synpunkt, och åt Wahlberg och mig gaf väl utsigten öfver detta vida haf, då det syntes så förfärande, en darrning, men af längtansfull tjusning. — Wahlberg, som älskade att se radien för sina uidersökningar fri från främmande konkurrens, bestämde sig för att söka andra, rikare ställen. Nordvestra sidan af bergskedjan lockade honom högligen; det var icke lätt att koratna dit,ty man måste kringgå en del af berget. Men hvilka hinder som än mötte, dref han alltid sin vilja igenom; han spände sina oxar för, tågade bort och försvann. Sedan dess hafva vi aldrig mötts. Wahlberg brukade dock berätta, att han under lång tid underhöll kommunikation med Delegorgue på det sätt, att han skref bref till honom, fästade det i en klyka på en käpp och skickade en kaffer dermed att söka rätt på Delegorgue. Denne sprang dag ut och dag in, stolt öfveratt få bära, men äfven rädd för den hvite mannens trolldom, som han högt lyftad förde i händen, tills han träffade den sökte och återbat dennes svar. Vid återkomsten till Europa träffade WW: 1847 på en utrikes resa åter sin vän Delegorgue 1: Paris: Vi återgå från denna digression i Delegorgues ;bok. Wahlberg hvarken:beskref utförligt i bref eller omtalade muntligen de länder han : besökte; vi hafva sderföre lånat fransmannens ord för att skildra W:s omgifningar, der han ej omtalat dem sjelf. (Forts. följer.)