Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 2

djerfheten att vilja skjuta den ryktbara Keithloanoshörningen samt intränga så långt som möjligt: Ack, dessa Wahlbergs förslag, väl gjorda, uttalades alltför väl och funno hos mig ett alltför lifligt genljud. Jag var obestämd ; men då den tanken framstälde sig; att sen annan skulle intränga längre än jag i dessa okända länder på samma tid och under mindre fördelaktiga omständigheter, så kunde jag icke motstå. Wahlberg och jag voro väns ner; men jag skulle hafva hatat honom, tror jag, om jag vetat att han ensam satt sin fot der det blottberott på mig sjelf att göra likaledes. Derföre, då Wahlberg var man att utföra hvad han sade, så måste jag stanna qvarp. : Delegorgue afskickade då en af sina vagnar till Port Natal med naturalier och för att få ammunition.: Wahlberg afstod der åt honom en mulatt jemte några skålpund krut och bly; dessa varor voro der värda sin vigt i guld. De skildes nu åt för några dagar, men träffades åter, och Delegorgue beskrifver en scen sålunda: Uppkrupen på den yttersta klippbranten; öfverblickade vi åt norr en omätlig skogsslätt. Vår upphöjda hviloplats lät oss se denna okända del af verlden; som utsträckte gig blånande ända bort mot horisonten, der ett par bergsspetsar stucko upp. Stor, omätlig, röjde slätten icke en kulle, icke en håla, utan allt syntes slätt. Det var åtminstone 20 lieues från oss till bergsspetsarne, der kaffrerna sade att floderna Oury och Moriqua sammanflöto, och der framför syntes slätten så lik ett haf, att; man kunde misståga sig derpå. Det var hafvets blånad vid horisonten; det var dess yta, jemn öfverallt, det var: dess storhet, som gör oss så små. Vi döpte slätten: till Aärdsch-Zee, Jordhafvet. — Skola vi längre fram våga oss in i dessa: vidsträckta, ensliga nejder, :om hvilkas storhet denna anblick ger oss ett fullt begrepp, det var den fråga jag