Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 1

gakia klippande med öronen. Mitt skott bragte honom lyckligen från denna hans sömn in i evighaten, efter några få sträckningar på kroppen. Det var af den ilskna arten. Det är en annan jagt denna, än vår vanliga på harar och rapphöns, midt på öppna fältet, utan annat skydd än en liten buske, utan hopp om räddning, i fall skottet icke dödar. Men utom dessa faror hade Wahlberg att bestå otroliga mödor. Äfven om dem har han. vanligen: varit tyst, ty han talade sällan om sig sjelf, aldrig om sådana saker der hans bravur framskymtade; dock skymtar den fram nalgrå luin, som Delegorgue säger om hans utmärkta egenskaper. Se här en dags äfventyr, hvilket målar många, många dagars öder: Af alla däggdjur, som jag erbållit, har den sköna svarta antelopen kostat mig mesta mödan, ty i 12 dagarg tid varade. min jagt uteslutande efter densarama. En dag bland. andra. bade jag, utan. att: erhålla något, vandrat vida. omkring på höjderna af Makkalisbergen och i de vilda klippdalarne, ochsolen började redan närma sig vestern. Jag och min vapendragare — en Basuto — plågades: begge af en brännande törst. 1 hast hör jag något. uppspringa och ser den herrliga svarta antelopen flyende; men klappen af min virgade kula kunde jag äfven tydligen förnimma, -Vi förfölja i den riktning. djuret tagit, och upptäcka snart på ett par hundrade stegs afstånd det med döden kämpaude djuret. Min törstande basuto skyndar och kastar sig genast ned vid detsamma, samt börjar med begärlighet suga dess mjölkfulla spexar. Framkommen intager jag hans plats, diande den nyss döda, döfvande Wärmed min plågsamma törst, och vederqvickt af den kraftgifvsande mjölken aftager jag huden och uppackar den på min följeslagare. Solen sjun