Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 1

nelsor af hans handgemäng med ett lejon, hvilket han dock lyckats med :assegajen dödsticke på sig; den andre likaledes märkt i ansgigte och på skuldror af en leopard, som öfrige jögare på bonom gifvit Bin bane. Jag hade äfven ej skäl i följden att klaga öfver deras mod åtminstone. Jag lemnade nu bakom mig den sista af emigranternas poster. Wahlberg var nu inne på ett område, der fullkomligaste naturtilistånd rådde såvälbiand folket som i landet. Blott ett par dagaresor hade vi banad väg, nemligen till. den här belägna saltpannan, hvarest en del af emigranterna hermta sitt salt. Han besökte denna och höll på att omkomma deri, då han skulle upptaga en skjuten fogei. Dersefter färdades vi, uan någon banad väg, i ostlig riktning, ständigt. getom skog, och nådde efter en lång dagereea Apfloden (infödingarnes Soane) den 22 Janueri. Här inrättade jag mitt lögerförståndigare än vid: Krokodilfloden. Af den, förskräckligt törniga. acacian lät jag fälla. en mängd och deraf-bilda en hög hägnad rundt omkring min vagn och tält, med tvenne ut: gängar, Alla afinar fastbundos oxerne vid vagnen och träden inom denna hägnad. Mina oxvaktare hade medtagit hundar, och beökies ofta af. sina bekanta till ett antal af 10 å 12, hvilka då vanligen medhade tjogtals nundur. Dessa afhöllo odjuren så. väl, att, med undantag af ett pa gånger af rhinoceros, jag föga oroades af dem, ehuru deras tjutande och rytande alla nätter hördes. Inom denna vagnborg var faran mindre, ehuru äfven der Wahlberg och hans trogne Willem måsie sofva med. laddad bössa vid sidan, för att, när den oroliga omgifningen. a? lejöh, noshörnitgar och hyenor var för närgången, red några skott skaffa sig litet nattro. Men: cer, utanföre, på de fotjagter Wahlherg så-ofta företog, bestod:han talri