Jag sade, att jag kan tala om Boulognerskogen, utan att derföre lemna mitt ämne ur sigte, och derpå är följande anekdot ett bavig. Då kejsaren föll på den tanken att försköna Boulognerskogen, kallade han till sig hr V.... (jag har glömt namnet; men det är den arki: tekt, som uppgjort ritningen till skogen), och bad honom yttra sin åsigt om saken. Denne br V.... är ett original, tämligen ohyfsad till karakter, i sätt och språk, men mycket skieklig och sinnrik i sin konst. Mina åsigter, svarade han kejsaren, skall jag upplysa er om på stället. — De begåfvo sig dit. — Nå, hur tänker ni ställa till här? frågade kejsaren. — Jag tänker binda in naturenn, svarade hr V..... — Det der var väl mycket obestämdt sagdt. — Det vill säga, att jag hit till skogen tänker flytta Mont Valerien. S:t Cloud 0. 8. v., med ett ord alla: omgifningarna; så låter min plan. Han utvecklade derefter närmare för kejsaren sina funderingar. — Hr V...., invände. kejsaren. er plan förefaller mig något orimlig. För öfrigt skall jag säga er helt öppet, att jag visst icke tviflar påj att ni är en utmärkt arkitekt, men att ni icke; är i någon diplomat, det påstår jag dock. Jag finner uti er plan idel körvägar, men jag skulle tvärtom önska en mäsgd småvägar för fotgängare. — Fy, sire! Ni begär af mig. en prestgårdsträdgård. Vänd er då till någon annan. — Nå nån, svarade kejsaren, skulle vi icke kunna jemka med oss å ömse sidor? — Slutligen blef sakin efter långa debatter uppgjord: Hr V.... grep verket an och lyckades till den grad binda in naturen, att skogens alla omgifoingar verkligen finnas inom densamma. — Då Napoleon såg arbetet färdigt, utbrast han: Ni är verkligen en snillrik man, hr V.... Se bär; jag gifver er mitt hederslegionskors. — Sire, Jag visste väl jag, svarade hr V...., att vi till slut skulle förstå hvarandra: Man kallar mig: trädgårdarnes Napoleon AA. H.