Aftonbladet – 5 mars 1857, sida 1

friskaste utseende och de spänstigaste muskler till en hopsjunken och vissnad afbild af den skröpligaste ålderdom. Då andedrägten upphört och allt var förbi, kunde Nina knappast öfvertyga sig att denna förvandlade gestalt och detta förvridna ansigte — allt så vissnadt och förtärdt — kunde ha varit henneg friske, gladlynte onkel, som aldrig förefallit henne friskare och gladare än denna morgon. Men likasom en person, vandrande under Niagara-fallets yrande skum, håller sig med blindt förtroende fast vid en ledsagare, som han endast känner, men ej kan se, så kände Nina 1 denna fruktansvärda stund att hon icke var allena. Återlösaren — den öfver döden och grafven allsmäktige — på hvilken hon under den sista tiden så mycket tänkt, tycktes henne nu närmare än någonsin, och det föreföll henne som om en röst ständigt uppmanat henne: Frukta dig icke, tyj:g är med dig; varicke förfärad, ty jag är din Gud. Hur lugn du är, mitt barn, sade tant Maria. Jag hade aldrig trott dig om så mycken kraft. Gud vet hvad vi skulle taga oss till, utan dig. Men nu bördes utifrån den förfärligaste klagolåt. Ah, vi skola alla dö — det är slut med oss allihop! Kära missig kom ut! Peter har fåtten. O, åaddy har också fåtten! Ack, mitt barn, mitt barn Och doktorn, uttröttad som han var, och skrämd af det förfärliga och oväntade i sjukdomens företeelser, började springa omkring med största skyndsambet från koja till koja, Två eller tre af tjenstfolket i stora huset tycktes också i samma ögonblick anfsllas af sjukdomen, :och det var blott Ninas och bennes tants lugna mod och själsstyrka, som hindrade dem från att alla öfverlemna sig åt