Tomtit skulle låtsa följa med migs, sade Nina och såg sig omkring; ;xmen han stanna de efter der borta vid dammet; för attiploct ka litet af de gröna drufvorna der, och jag förmodar det var det sista jag såg af honom: Vill ni derföre vara snäll och binda Sylfine i skuggan, Tiff, så skall jag gå in och helsa på miss Fanny., 5 Och Nina trippade lätt uppför trädgårdsgången, som var kantad på ömse sidor med kinesiska åstrar och sammetsrogor, fram till kojans dörr, der Fanny stod blygt väns tande; I sina egna kära skogar var det ta barn den djerfvaste, friaste och lyck ligaste af yrbättor. Der fanns knappast ett åtkomligt träd, i hvars topp hon ej sutit, vaggande för vinden — knappast ett snår, som hon ej genomsökt. Hon var förtrolig med hvarje blomma, hvarje fogel; hvarje fjäril i grannskapet. Hon visste till purikt och pricka tiden då hvarje frukt mognade och hvarje blomma slog ut, och var så hemma i foglarnes och ekorrarnes språk, att-hön nästan kunde ba ansetts som en af deras brödraskap. Hennes enda sällskap och följeslagare, gamle Tiff, var en af dessa originella, fantastiska och groteska naturer, som äro så långt som möjligt skilda från allt vulgärt; och hans ofta upprepade föreläsningar öfver konvenanser och iakttagelser, ocH hans långa och vidlyftiga beskrifningar öfver hennes förfäders ära och utmärkelser, hade lyckats inympa hos henne ett visst slags barnsligt medvetande af sin värdighet, medan det påsamma gång ingaf henne en blyg bäfvan för dem, hvilka hon såg omgifna af bördens och rikedomens lysande insignier. När allt kom omkring; var Tiffs uppfostrihgsmetöd — ehuru helt. och hållet instinktmässig — dock i högsta grad filosofisk, eftersom en viss grad af sjelfkänsla är fröet till många dygder och en sköld