ungdomen och börden förenade, än Tiff; och att -då bli öfverraskad sittande korsbent på märken, med ett blått förkläde fram, och ett rödt bak — det var i sanning nedslående. icke dessmindre egde Tiff, såsom våra läsare redan torde hafva märkt, det väsentligaste vilkoret för all belefvehhet — moraliskt mod att trotsa åtlöjet; och klokt betänkande, att brist på gästfrihet är ett större fel än bristen på undeikläder, steg han genast upp och skyndade fram till grinden, för att helsa sin gäst välkommen. Gud signe ert fagra anlete, mits Ninal sade han, medan hans röda och blå sezel flaxade och fladdrade för vinden. Gamle Tiff är ogement lycklig af att få se er. — Tackar som frågar, miss Fanny mår bra; hon och massa Teddy och Lillen ä präktiga; Gud vare lof! Miss Nina, var så innerlig god och sitt af och kom in. Jag har lite bär, som jag plockat i kärren, och miss Fanny skulle känna sig stolt, miss, om ni ville smaka på dem. Ni sen, tillade han och skrattade hjertligt, i det han kastade en blick på gin sällsamma drägt. Jag väntade inte att få se något herrskapsfolk så här dags på dagen, och dermed så tog jag på mig mina gamla kläder. De anstå er ju alldeles förträffligt, onkel Tiff! sade Nina. Er utstyrsel är sannerligen både originel och pittoresk. Ni är inte af dem som blygas för ert arbete, onkel Tiff. Tag således och led min häst till stubben, der skall jag stiga af. ; Nej, bevar oss, miss Ninal, sade Tiff, i det han med mycken beredvillighet åtlydde hennes befallningar. Ser ni, skulle gamle Tiff skäms för att arbeta, ä jag rädd han skulle få skäms hela dagen, eftersom arbetet just aldrig tryter — ja, tro mej, skulle icke han detl