den, var Tiff sysselsatt med sitt morgonarbete i trädgården. Hans yttre — det måste bekännas — var något kuriöst. — I sin egenskap af barnpiga var han vanligen klädd i vörkläde; men som hans många olika göromål togo hela hans tid ianspråk, och som hans egen utstyrsel alltid kom i sista rummet, hade Tiffs benbeklädnad så småningom börjat visa sympto.mer till den förgängelse, som alla menskliga tillhörigheter äro underkastade. Bevara 085 ! sade han vid sig sjelf denna morgon, då han med stor svårighet lirkade sig in i dem, hål här, och hål der. En behöfver inte mer än två hål i ett par byxor, och hör har jag väl ett tjog. Se bara — der kemmer foten ut på tokig sida! stackars gamle Tif! Hur ska det nu bli! Ville önska jag kunde få tag i några af de der klädespaltorna der taltes om vid det stora mötet, när de vandrade fyrtio år i öknen! Katten så goa tider måtte det varit! Nå nå — i värsta fall knyter jag väl ett förklä fram och ett bak. Herren vare tack, förklän har en alltid fullt upp af! Men jag ö väl så illa tvungen och snörpa ibop ett par gamla byxor) endera daen, då Lillens tand är framkommen och Teddy: kläder inte behöfva Jagas, och tvätten ä undanstökad och det här ogräset upphör att växa öfver allt hvad vi ha i trädgården. Bevara oss, Om jag vet hvad Herren skapt så mycket ogräs för. Tycks mig som vore det till bara för att pina en menniska; men hvad vet jag! Kanske ä de ändå godt te något. Mäkta litet vet vi — det är säkert det. Tiff satt på marken och rensade en af sina -trädgårdssängar, då han öfverraskades. af anblieken af Nina, som kom fraröridande till grinden. Hur i all verlden skulle man nu bete sig! Ingen riddare hyste någonsin mera noggranna principer i afseende på den hyllning man var skyldig skönheten,