Ja, miss Nina, nog är det mäkta vackert alltid. Ni kan tänka — jag var ute i trädgården här klockan fyra i morse, och sannerligen susade icke de här välsignade träden och bugade sig stilla, just som hade de sjungit en morgonhymn för gamle Tiff — helt sakta, bara halfhögt, förstår ni! och tyoktes just, som sträckte de upp sina händer till bön; och så satt der en Så innerlig ljus och vacker stjerna deruppe och tittade ned. Den der .stjernan, miss. Nina, tänker jag, är en af. de allra äldsta familjerna deruppe. Troligt nog, sade Nina glädtigt. De ha kallat den Venus, eller kärlekens stjerna, onkel Tiff; och det är nog en mycket gammal slägt, efter hvad jag tror. Det må då vara hur det vill, så är det ändå en mäkta god ting med den der kärlekenn, sade Tiff, Gud signe er, miss Nina, den gör att allting går så lätt här i verlden. Emellanåt, då: jag kommer till att:fundera på tockna der saker, så säger jag för mig sjelf: tycks som sjelfva träden i skogen älskade hvarandra, der de stå likasom arm i arm och just liksom nicka till hvarann och småhviska sing emellan. Tycks, som vinrankorna och foglarne och blommorna och allt annat naturens småfolk lefde vackert och endrägteliga tillsammans och älskade hvarann. Menniskorna deremot äro. så fallna . för att gräla och bråka, och rynka på näsan än åt ett, än åt ett annat — men se, Herrans andra skapade verk, de tyckas -ta allting .mycket lät. tare och lefva med fred tillsamman, så det tycks mitt fattiga förstånd som riktigt någonting lärorikt I Så är det nog också, Tiffo, sade Nina. Den gamla modren naturen är en förträfflig husmor och ställer allt på bästa sätt för de sina. (Forts.)