as. Man hade ej då någon anledning. förmoda, att det företag, som rikets ständer år 1852 förklarat vara af stor och allmän vigt, och särskilt anhållit, att Kongl. Maj:t omåtte befrämja, så kort derefter skulle, som man säger, kastas på sophögen. Kongl. Maj:t hade således den fullkomligaste anledning att betrakta anläggningen af Köping-Hult-vägen såsom ett för Sv:rge nyttigt och gagnande arbete. Kongl. Maj:t kunde och borde, vid ett sådant förhållande, icke annat än se omkring sig på andra arbeten af detta slag inom landet och dervid finna, hvilka betydliga uppoffringar af statsmedlen blifvit å sådana gjorda. Och då nu intressenterna i detta bolag, i en nödstäld belägenhet, hos Kongl. Maj:t anhöllo, att någon ringa del af de penningar, som de sjelfva nedsatt såsom säkerhet, skulle utlemnas, sedan en vida större säkerhet på annat sätt blifvit beredd — då skulle Kongl. Maj:t, på hvars pröfning denna fråga, af angifna skäl, ensamt berodde, afslå en så ytterst billig begäran och dermed försvåra kvad ständerna önskat skulle befrämjas?! Man tänke sig endast, att, genom ödets vidunderliga vindkast, opinionen vid denna riksdag yttrat sig lika gynsamt som år 1852 med hänsyn till detta företags allmännyttiga natur, och jag frågar: huru skulle väl då en sådan, regeringens handling blifvit bedömd? Jag vill icke ens af skyldig aktning gifva det rätta namnet åt den handling, som Kongl. Maj:t på detta sätt skulle hafva begått — och likväl göres nu anmärkning dervid, att så ej skett! Hvad nu dylika anmärkningar förmå — gagneliga för det konstitutionella samhällsskicket äro de icke. j Jag har aldrig egt — ej ens önskat ega — någon aktie uti eller någon obligation af detta bolag, med hvilket jag endast genom Kongl. Maj:ts uppdrag kommit i en beröring, från hvilken äfven jag nu, genom nådigtentledigande, blifvit skild; men jag kan ej annat än med djup ledsnad se, huru den ovilja saken ådragit sig genom några bedrägliga utländningars handlingssätt, förstärkt genom den bitterhet, hvarmed partisinnet nu drifver striden om den stora jeravägsfrågan, hotar att omintetgöra ett, enligt min öfvertygelse, för landet i det hela högst vigtigt företag. Jag önskar derföre uppriktigt, såsom den enda utväg att söka förekomma detta, att staten, på vilkor som för ömse parter finnas rättvisa och billiga, måtte öfvertaga hvad som af den oftanämda jernvägen fiones. Lämnå den 14 Febr. 1857. H. von Steyern.