städes finner en gästfri härd; men mera än en gång underlägger den sig folk och riken och bärs i triumf af -beundrande anhängare. Men icke många ega nog sjelfbeherrskning att underordna sig sjelf under sin id; man kläder derföre idan i sin personlighets färger, i sitt eget, enskilta livrå, och låter den gå framför sig med lyktan, för att skenet rätt fullständigt må falla på ens eget jag. Detär ofta för personlighetens inneboende högmod något förödmjukande att ställa sig under idn, att tillerkänna det oförgängliga försteget framför det förgängliga. Jordens barn äro ett stol slägte. Men säkert torde vara, att ju mindre personligheten sträfvar att införlifva sig med idn, desto klarare, desto mera öfvsrtygande framstår den. Personligheten tynger ned iden i dess flygt; den är en boja, hvilken den endast nödtvungen släpar med sig. Låt den vara helt och hållet fri, och liksom det Betlehemitiska barnamordet icke kunde hindra kristendomen att tända sitt ljus öfver verlden likaså skola våldet och förtrycket förgäfves uppbjuda alla sina ansträngningar att bämma idns mäktiga vingslag. : Och hvilken omitlig kraft ligger icke i en populär id? En sådan id springer öfver alla den politiska beräkningens kordonger och går elektriskt från sinne till sinne. Den är odödlig; menniskovälden falla och grusas, men idn lefver evinrerligen. Ett gående slägte lemnar den i arf till ett kommande. Den utgör sambandet emellan forntid och framtid. Huru ha icke de liberala idderna utvecklats ur ett ringa frö, tills de nu, som Briareus, med hundra armar famna jorden? Huru ha de icke, populära hos de ringe, från de högt uppsattes sida varit föremål för ett absolut förakt? Men föraktet har så småningom, vid dånet af den allt mer och mer inbrytande strömmen, blifvit förbytt i hat, blandadt med fruktan. Napoleon, det mest öfverlägsna snille som någonsin funnits, erkände sjelf, då han från S:t Helenas öde klippa blickade tillbaka öfver sitt förflutna lif, att det icke var Europas mot honom förenade furstar, utan de ur sin tillfälliga domning återvaknade liberala ideerna, som störtat honom från den mest kolossala tron, som Europa skådat sedan ceesarernas tid. Och varnade af betydelsefulla järtecken, ha den senare tidens klokaste furstar mer eller mindre frivilligt gjort försök att inympa liberalismen på förut konservativa statsformer, att dymedelst bringa friheten och makten i barmoni. En populär id har trollformler till sin tjenst, som besvärja äfven det segaste motstånd. Till och med ett sådant barn af ögonblicket, som en anspråkslös sång, en enkel visa, kan, uppburen af populariteten, framkalla storverk, hvilka gränsa till det underbara. Det finnes många ord, snillrikare, djuptänktare, passionfullare än orden till Marseillermarschen, och aldrig har ändå något poem så gripit in i historien som detta, så, som desra ord, framkallat handling, så, som dessa rader, elektriskt gått från man till man, väckt blifvande konungar till bragder och gjort hjeltar af barn. Men tydningen af gåtan är lätt funnen. Marseljäsen var populär. Berangers sånger bidrogo i sin mån att undergräfva trapporna till Karl X:s tron, så att endast ett kraftfullt slag behöfdes för att krossa den i stycken. Men också ljödo de från hvarje fransk verkstad; derag toner beledsagade synålens snabba gång i modbutikerna; de uppstego i qvällens skymning från dagakarlens låga tjell; de skallade i korus från de ståtliga seglarne i Frankrikes medelhafsbamnar; man börde ekot upprepa dem i Pyrenecrnas bergsklyftor, bland Juras ödsliga tallskogar. Vi tro os2, med stöd af hvad vi här ofvan anfört, kunna draga den slutsats, att den personliga populariteten, ehuru smickrande och rik på fåföngans njutningar, dock i sjelfva sin natur innebär fröet till sin förgängelse och städse är att betrakta som mer eller mindre provisorisk, då deremot den ädla storartade idns popularitet, om ock ej ofelbart, dock i de flesta fall, blir beståndande och lyser, som stjerna, ännu öfver dens graf, som först kagtade henne ut i menniskovetandets rymder. EK. Eg.