att Lamartine, säga vi, efter kort tid sjönk ned från den höga plats, dit folkets beundran och kärlek stält honom, tillbaka till politisk obetydenhet, att den store, outtröttlige talaren slutligen måste lemna den makt han så ädelt uppburit i krigarens starkare, obevekligare hand. Lycklig likväl den, som, ilikhet med Lamartine, kan träda tillbaka med bevarad allmän aktning. Det är icke alltid dens lott, gom en gång lyssnat till den förföriska sången af popularitetens sirener. Emellertid är törsten efter popularitet en törst, gom, icke sällar först i grafven släckt, följer oskiljaktigt genom lifvet. Få äro de, som en gång läppjat derpå utan att erfara en brinnande åtrå att suga den intill sista droppen. Ett stort bevis på denna sats utgör Lafayette, som under ett långt och skiftesrikt lif ständigt hade i sigte ett enda älsklingsmål, populariteten, och, ömsom höjd, ömsom sänkt 1 dess ynnest, svärmare och entusiast ännu under de gråa håren, slutligen, tre och sjuttio år gammal, under Julidagarne testeg den sedan 1789 historiska, hvita hästen, för att sätta sig i spetsen för en populär rörelse och återigen på sig rikta Frankrikes blickar. Likväl torde det vara ytterst få förlänadt att med så mycken lycka som Lafayette, ehuru äfven denna lycka räknade töckendagar, fullända sin vandring på folkgunstens törnbeströdda stråt. Väderflöjelns vexlingar äro stadga, jemförda med popularitetens. Det är en Protheus-gestalt, som man aldrig rätt lyckas famna, och som ständigt, efter olika vindar, vexlar form. Just dä man tror sig ha hunnit den, då man sträcker ut handen för att undersöka vidden af sina besittningar, sjunker den plötsligt undan som en flyktig aftondimma, och popularitetsjägaren står ensam och öfvergifven. Vi ha hittills hufvudsakligen talat om dem, som älska populariteten för popularitetens egen skull, som på god tro anstränga sig, för att bli erkända i egenskap af dess skyddlingar, som ärligt bära dess färger. Men vi måste äfven något dröja vid dem, hvilka begagna sig af populariteten såsom af en maskeraddrägt, uuder hvars skydd åtskilliga intriger kunna spelas utan alltför stor fara för upptäckt, hvilka använda den som en stege, hvarpå man klifver upp till sitt mål; men, målet hunnet och stegen onyttig, kastas den föraktligt tillbaka, och klättraren uppträder, triumferande, i sin rätta skepnad. En sådan personlighet ser i populariteten icke något ändamål, men ett ganska användbart medel. För att spela en dylik dubbelrol fordras dock en nästan fullkomlig afsägelse af all sjelfkänsla, af all sjelfaktning; et är ett vidrigt skådespel att bevittna, huru djupt en menniska kan förödmjuka sig, med blicken fästad på möjligheten att framdeles kunna stiga. Ett af de märkligaste exemplen i detta fall är Ludvig Filips beteende under de dagar, som närmast efterföljde Julirevolutionen. Karl X hade gjort sin dynastis undergång till en samvetsfråga. Varningar finnas ej till för dem, som äfven i olyckan ingenting lärt, som i lyckan ingenting glömt. Han leddes oemotståndligt mot branten af sin undergång. Ludvig Filip beräknade, med all en van spekulants noggrannhet, ögonblicket för katastrofen. Och när den äntligen inträffat, när de tre dagarnes strid var utkämpad, när tronen var ledig, då smög han fram ur det gömsle, der han förstuckit sig, af fruktan att, på befallning af Karl X, bli arresterad, då emottog han, med en viss hycklad salfvelse, det honom af tolf deputerade erbjudna riksföreståndarskapet, och begaf sig, med sin giktbrutna skyddsgud, Benjamin Constant i bärstol, vid sidan, åtföljd af en del deputerade och företrädd af en halffull trumslagare, ridande till Hötel de Ville. Ankommen dit, emottogs han tämligen sträft, och Dubourg yttrade barskt: Ni åtager er stora förbindel ser. Skulle ni glömma dem, så kom ihåg, det vi äro män att erinra er derom. Derefter följde den beryktade kyssen, hvarmed Lafayette på stadshusets balkong invigde den blifvande :konungen, som under allt detta nitiskt svängde en trefärgad fana, utan att dock kunna aflocka hepen ett bifallsrop. Den stod i dyster tystnad; den anade redan, att den för intet gjutit sitt blod. Men ännu hade Ludvig Filip många händer att trycka, många omfamningar att verkställa, mycket smicker att utskifta, innan han väl hunnit genomgå den skärseld, som skilde honom från Frankrikes krona. Synnerligen svårt var honom utan tvifvel det af Thiers beramade mötet med republikanernas chefer, Bastide, Thomas, Joubert, Cavaignac, Marchais, Degousså, Quinard. Då Ludvig Filip i svassande ordalag började tala om friheten, svarade honom Bastide med fasthet och köld: Ni är ännu icke kung; hör derföre nu sanningen; det skall snart icke fattas er smickrare. Er far, tillade Cavaignac, var kungamördare, liksom min; det skiljer oss i någon mån från de öfriga. Och dertill hade Ludvig Filip den gränslösa oförsyntheten att leende svara: Se der är ett förhållande, som vi böra minnas, men icke söka att efterlikna. Trelat yttrade: Folket är herre i Frankrike. Er befattning är endast tillfällig. Folket måste uttrycka sin) vilja. Vill ni rådfråga det eller icke? Vi ha måhända uppehållit oss alltför länge vid ett enda faktum. Men i vår tanke finnes intet, som så väl och så för hela verlden synbart afslöjar det falska popularitetsspelet, som ett dylikt exempel från en öppen, fullt historisk skådebana, som så ådagalägger den fullkomliga sjelfförnekelse, den jonglörnatur, utan spår till hållning, den insmickrande belåtenhet, äfven med ganska känbara stötar, hvilka äro ett sine qua non för hvarje popularitetsbehöfvande, den der under tiggarens till barmhertighet manande drägt gömmer herrskarens later och anspråk. Vidare finnas äfven de, som, tillfredsstälda endast deras idger kunna vinna popularitet, ) gerna gömma sig sjelfva i skuggan. Deras antal är måhända icke stort, men säkert är deras åsigt af populariteten den ädlaste. Personligheten är för dem endast idens vapen-)