Aftonbladet – 26 februari 1857, sida 1

sin sett henne ta fram en krage eller ett par handskar är en låda? Hur bon stiger upp, och går så stillsamt öfver golfvet, tar så fram nyckeln under servetten på högra sidan af byrån, och låser upp lådan med en min, så högtidlig, som stode hon i begrepp att aflägga ett stort offer. Om då handskarne räka ligga i bottnen under något annat, så tar hon upp den ena saker efter den andra så säfveligt och långsamt, så du kan aldrig dettro. Och när slutligen handskarne eller kragen blifvit framtagna, lägger hon alltsammans tillbaka såsom det låg förut, låser till lådan och lägger nyckeln under servetten. Och allt detta skulle hon göra precist lika systematiskt, om någon vore döende och man bedt henne gå efter doktorn! Följden är att hennes rum och hennes lådor äro en ständig förebråelse för mig. Jag är alltid ifrig och har brådtom. Jag flyger till en låda och strör omkring alla saker, som en liten hvirfvelvind; band, skärp och blommor — allting kastas omkring i en brokig röra. Det tycks mig som skulle jag förgås, om jag inte i ögonblicket fick rätt på hvad jag ville. Men efter två eller tre sådana der attacker på en låda kommer ångren och en hel timmas hopläggande och hoprullande och i ordningställande och långa föreställningar för lilla stygga Nina, som alltid lofvar sig sjelf att för framtiden hålla bättre ordning. Men, kära Anne, jag är ledsen att nödgas bekänna det hon icke hållit ord, hittills åtminstone, ehuru man kanske ännu kan ha något hopp om henne för framtiden. Säg mig, Anne, — du är inte stel och tråkig, och dock tyckes du begåfvad med ett verkligt ordningssinne — hur kan det komma sig? Det var mig ej medfödt, det försäkrar jag, sade Ånne; det är en andra natur, som mamma ympat in hos mig. Mamma. — Ah! ja du är lycklig, Anne. —