Aftonbladet – 26 februari 1857, sida 1

nader. Jag vill pryda allting. Jag vill prydabord, och pryda vaser, och pryda vackra flickor. Se dig således för, Anne, ty när jag slutat att smycka bordet, skall jag smycka dig! Medan Nina talade fladdrade hon hit och dit, tagande upp och läggande ifrån sig blommor och blad, ekakande ut lånza rankor och sväfvande glädtigt fram och tillbaka likt en fogel. Hvad det är skada,, sade Anne, vatt ej lifvet kan vara helt och hållet ett Arkadien!, Ack ja! instämde Nina. Då jag var barn, kommer jag ihåg, plägade der ligga irummena der hemma en gammal trasig öfversättning af en bok, som de kallade Gessners Idyller och jag plägade läsa i den små förtjusande berättelser om vackra hvitklädda herdar, blåsande på silfveroch elfenbensflöjter, och herdinnor med asurblå mantlar och flygande hår; och de lefde blott på de allra läckraste saker såsom kalla ostkakor, och mjölk, och drufvor och smultron och persikor. Och der funnos inga bekymmer, inga omsorger, intet arbete, och ingen smuts. Alla äl!skada blommor och foglar — älskade att lefva, att sjunga, och att vara vackra. Åck, Annel — jag haraldrig kunnat glömma det der! Hvarföre kunde ej allt vara på det viset? Det är i sanning skada,, sade Anne. Hvilka ständiga strider måste vi ej utstå, för att vidmakthålla ordning och skönhet.w Jan, sade Nina; soch hvad som tycks öndå mera hårdt, det sköna förvandlas inom en enda dag till stoft och aska, såsom tant Nesbit brukar säga. De här blommornea till. exempel, som vi nu ordna så vackert — i morgon eller dagen derpå skola vi anse dem blott som skräp, och önska att någon vill befria oss från deras åsyn. Sjelf vill jag dock aldrig göra det. Jag må