Aftonbladet – 25 februari 1857, sida 1

sade han, att jag har någonting på hjertat som jag måste säga er, och jag hoppas ni måtte anse min långvariga vänskap för fa miljen såsom tillräcklig ursäkt för att jag blandar mig i en sak, som egentligen rör uteslutande er sjelf. Saken är den, bästa miss Clayton, att jag häromdagen var på en liten karlmiddag hos öfverste Grandons. Der var blott en helt liten utvald krets, ser ni; Howards, Elliotarne och Howlands jemte några andra, och samtalet råkade falla på er bror, Der herrskade visserligen den högsta möjliga aktning. för honom, och de tycktes på det högsta respektera hans motiver; men likväl kommo de alla öfverens att han beträdt en vådlig väg. Vådlig? upprepade Anne mgd någon oro, Ja, i sanping vådlig; och jag delar sjelf denna åsigt, ehuru jag kanske ej går så långt som de öfriga.n År det möjligt ! utbrast Anne. Jag förstår ej.o Min bästa miss Anne, ni kan väl förstå att det är alla de här förbättringarne ni infört, Missförstå mig ej. . De äro beundransvärda, ganska beundransvärda i och för sig sjelfva; härflyta af de älskvärdaste bevekelsegrunder, miss Anne, men de äro vådliga, högst vådliga b : Det högtidliga, mystiska sätt hvarmed dessa sista ord uttalades, kommo Anne att skratta, men då hon såg uttrycket af ett verkligt bes kymmer i sin välmenande väns anlete, hej: ade hon sig och sade: förklara er, Jag ber. Jag förstår er icke,, Huru, miss Ånne, inser ni ej vådan af alla dessa företig? Visserligen uppskattas er menniskokärlek, er sjelfförsakelse och er godhet mot era tjenare till dess fulla värde och vi beundra er: alla. härför. Ni är riktigt en typ för husmödrar, miss Anne. Men när det går