Aftonbladet – 23 februari 1857, sida 4

N:r 409. Alstyrker en at riksdagstullmäktigen Gu staf Johansson från Kronobergs län i bondestånde väckt motion om förändringar i militieboställs-ord ningen. N:r 47. Afstyrker en af riksdagsfullmäktigen Jc hannes Holm från Jönköpings län väckt motion i frå ga om moderförsamlings rösträtt vid komministersvc i annexförsamling. Diskussion hos Ridderskapet och adeln angå ende den s. k. prinsregeringen. (Forts. från lördagsbl.) Hr justitiestatsministern Giänther förklarade sig ehuru kontrasignant, icke hafva deltagit i detta för slag, emedan, vid hans tillträde till embetet, Kong; Maj:ts beslut derom redan varit fattådt. Han ha de således intet att å embetets! vägnar redogör för; men ville säga sin tanke, enär frågan vore a den högsta vigt, och då flera erkänt behofvet af e förändring, ehuru de förklarat sig ej kunna antag detta förslag. Det vore derföre vigtigt, i den ställ ning han innehade, att tillkännagifva, om han till trodde sig kunna afgifva ett bättre, ett uppdrag som han måste afsäga sig. Man har gjort anmärk ningar så väl i afseende på form som sak. Ha ville instämma i grefve Anckarsvärds yttrande, at denna fråga vore ganska invecklad och företedd många svårigheter. Det nu afgifna trodde han var det bästa möjliga. Han hade sett af härtill hörand handlingar i departementet, att man försökt uppställ det-i en annan form, mera öfverensstämmande me: våra förhållanden; men det skulle då ha tillagts ick mindre än 24 46 i riksakten, utan att de ändocl kunnat riktigt passa in i densamma. Derföre för kastades den första formen och man antog denna Talaren ville först besvara utskottets anmärkning on föredragningen. Det nu afgifna förslaget vore bättr än i fall ett stadgande om föredragningssättet in förts i riksakten. Detta måste bero af de begg svenska statsmakterna att afgöra, och riksakten der emot endast innehålla, att föredragningen bör sk af vederbörande föredragande: Ty eljestskulle hvarj förändring i föredragningssättet föranleda en än dring i riksakten, hvilken i Norge är grundlag Talaren ansåg inga skäl af utskottet förebragta hvilka kände föranleda ett afsläg. Men andr: betänkligheter kunna finnas, hvilka af pressen blifvi anförda och hvilka han ville upptaga till besvaran de, ehuru han funnit det ganska svårt att utleta de egentliga skälen till motståndet, då desamma vari af den mest olika beskaffenhet. Den ene säger förslaget gå ut på en fördel för dynastien, då alla prin. sar hafva rättighet att blifva regenter; en annan, at det vore för densamma skadligt genom att inrymms rättighet för äfven den aflägsnaste gren; en annar har ansett förslaget gå för långt, då det gått utom tronföljaren, och åter en annan, att det fästaf för litet afseende på successionsordningen, då konungen skulle ega rätt att till regent välja hvilken som helst af prinsarne. Detta bevisadebäst svårigheter att träffa något som: skulle kunna tillfredsställa alls meningar. Det är i sådant fall bäst att fatta sit: mål, uttänka det på bästa sätt och gå till detsamma med begagnande af de bästa medel. Målet här är att så mycket som möjligt aflägsna nödfallet af en interimsregering, hvarvid man sökt fasthålla den monarkiska principen. Efter förgningen med Norge måste förhålländena blifva mera trängande, och huru man än söker att bestämma ledamöternas antal, så blifver dock hälften i hvartdera riket oansvarig.. Derföre kan ingen egentlig harmoni råda i en så sammansatt regering; den lyckas under vanliga törhållanden, men j brydsamma får man se tillhuru den kan lyckas. Man synes vara ense om att antaga tronföljaren som regent; men talaren frågade; om regeringen bör. förebrås derför att den föreslagit ett stadgande; som afser sfven den händelse att tronföljaren vore omyndig. Så hade ock unionskomiten föreslagit. Detta prinsregentskap vore så mycket mindre farligt, som det endast skulle räcka en kort tid, till dess representationen hunne att bestämma derom. I andra länder gör man i likartade fallen lexin cast, men vikunna ej på laglig väg få en sådan. Man har sagt att det kunde ske som 1812 och 1814. Talaren hoppades att ett så olagligt och revolutionärt sätt ej måtte användas, samt frågade hvem som skulle föreslå sådant. Skedde det i ett riksständ, så vore han öfveriygad, att proposition skulle derå vägras, och icke kunde man förmoda, att någon af statsrådets medlemmar skulle underteckna ett så grundlagsvidrigt beslut. Derföre bör det vara bestämdt i grundlagen. Om nu både konungen och tronföljaren äro förhindrade; huru vill man då bestämma? Visserligen innehåller grundlagen vissa föreskrifter om förhållandet vid konungens löd och tronföljarens omyndighet, men ett regentskap dessa händelserskulle ju endast räcka 65 dagar. Reser konungen utrikes, så skulle regentskapet räcka rögst 12 månader, hvarefter rikets ständers rätt och likt inträder att derom förordna. Talaren frågade mm man för dessa dagar eller månader skulle frånräda den monsarkiska principen och hellre antaga m interimsregering, hvilken erkännes vara olämplig. Man påstår det vara en afvikelse från denna prinip, att konungen, då ironföljaren har förhinder, kulle få till regent utse hvilken prins han behagar, nen detta förordnands kan endast räcka i 12 månaler, och han blir derigenom i stånd att utvälja den äste. Emot påståendet att regentskapet enligt förlaget blefve ambulatoriskt, emedan den till tronöljden aflägsnare skulle gå undan för närmare, då lennes förhinder upphör, anfördes, att konungens ätt att förordna hvilken han ville, just tillkommit ör att förekomma denna ambulans. I afseende på nyndighetsåldern kunde ej tvist uppstå, enär förslafet derom lemnade uttrycklig föreskrift. I afseende å grefve Anckarssärds åsigt, att, om tronföljaren är myndig, interimsregering bör styra, så frågas, huruida sådant vore lämpligt under den korta tiden, ill dess. representationerna hunnit -sammankomma ch få utse förmyndare, som talaren hoppades aldrig nåtte blifva flera än en. Derjemte upplyste talaren, tt hr v. Hartmansdorff afgifvit ett förslag, som gde mycken likhet med det här framlagda: Taälaen biföll det kongl. förslaget, såsom en stor, vigtig ch nyttig förändriog; men då han hört, att dstamma redan af två stånd blifvit afslaget, så beärde han, ait ridderskapet och adeln måtte uttrycka in åsigt, på det regeringen måtte höra allas. En terremiss deremot tjenade till ingenting. Friherre C. Racb: Såsom ailmän regel torde gälla, tt då man vill förändra något af det bestående, man oga bör uodersöka det bristfälligas beskaffenhet, fväga det nya man vill sätta i stället, huruvida det an uppfylla det afsedda ändamålet, utan ait medjra ännu betänkligare och svärare olägenheter. Tillämpom denna regel på ifrågavarande förslag. i finna då i S 39 regeringsformen — — — Beslu;r konungen sådan resa och den verkställer, befatte g ej med rikets styrelse eller utöfve den konungsSE Sa (Ban GERT TAMARA REN aINRIRRS SA VO ättre tillgång till källor och ledning, än somid ett svenskt universitet kan erbjudas. Det la arbetet vittnar om akKtningåvärda bemöanden och afbandlar ettistressant ämne. Det ar sin särskilta märklighet genom att vara tt af de tå verk på svenskt tungomål, som Itfillp rest ftdlaR tolv då tant An ÅA NER LR