Aftonbladet – 23 februari 1857, sida 1

högre undervisning skulle meddelas, som afsågs uti 1842 års folkskolestadga; 2) att den lägre skolan må vara fast eller ambulatorisk skötas af examinerad eller oexeminerad, lig eller qvinlig lärare, men att den högre an ov:korligen bör vera fast och skötas af lirare med högre qvalifikationer; 3) att det bör vara kommunernas ensak att sörja för de lägre skolorna och således äfven kommunernag rätt alt ordna dem på sätt de sjelfva finna lämpligt (under iakttagende af de allmänna föreskrifter, gom äro bestämda eller kunna komma ait bestämmas); och att statens endazt bör komma till hjelp i fråga om inrättandet af högre skolor; Å) att slutligen, ora den återstående halfva skyddsafgiften kommur att anslås till folkundervisningens upphjelpande, så bör den, både af orsak som nyss nämts och emedan behofvet det kräfver, hel och hållen användas för de högre skolorna och hvad dit hör. Vi skola nu redogöra för den organisationsplan vi tänkt oss såsom den ändamålsenligaste. Hvad först de lägre skolorna beträffar, så hafva vi i det föregående karakteriserat dem såsom hufvudsakligen innanläsningsskolor, hvarmed vi likväl icke vilja hafva sagt, att uhndervigningen i desamma icke skulle komma alt sträcka sig längre än till innanlägning; ty äfven skrifning och något räkning borde, jemte religionskunskap, vara obligatoriska läroämnen. Med andra ord, dessa skolor skulle vara ämnade att bibringa det mininuw af vetande, som man i närvarande stund anser sig kunna ford:a a? hvarje medborgare. Då innahbläsningen redan i öfver 150 år varit på sätt och vis obligatorisk, synes det icke i vår tid vara för mycket begärdt, om man af den, som skall vara myndig man i samhället och såsom sådan föra egen och andras tslan, äfven skulle fordra att han kän skrifva sitt namn. Skritkonsten är ock numera verkligen redan så p288 allmän bland allmogen, att vi tro denna fordran fullkomligt berättigad äfven på grundaf den bildningtegrad, hvarpå svenska folket för närvarande befianer sig. Men längre tro vi att man hvarken ru eller någonsin bör gå, så vidt fråga är om ovilkorlig kunskapsfordran från statens sida. Det vore i sjelfva verket öfverflödigt. Daremot anse vi, såsom nämdt, att räkning borde vara ett obligatoriskt läroämne äfven i dessa småskolor; och vi tro, att i verkligheten skall, utan några positiva föreskrifter från statens sida, syonerligen der skolorna äro fasta, mycket mer tillkomma. Det är äfven med afseende hörpå som vi trott att staten skulle — ehuru, strängt taget, principvidrigt — kunna medgifva stt den förut till folkskolorna anslagna halfva skyddsafgiften måtte få, efter kommunernas eget skön, användas såsom bidrag äfven till bekostande af de lägre skolorna. För öfrigt böra kommunerna, såsom förut är nämdt, i afseende på dessa småskolor hafva, så vidt möjligt, fria händer; således göra dera fasta eller ambulatoriska, efter omständigheterna, och, utan någon ansökningsprocedur c., taga till Järsre dem de finna lämpliga, vare sig att dessa hafva genomgått något seminarium e!ler icke. Det enda, som borde fordras, vore jen längre eller kortare tids tjenstgöring (2åsom biträde eller auskultant)i någon godkänd skola. Kunskapsmåttets tillräcklighet må pröfvas af skolstyrelsen. Vi vilja i fråga om lärare i dessa skolor för öfrigt endast fästauppmärksamhbeten på hr L. Hjertas motion angäende rättigheten att äfven använda qvinlig lärare, ett förslag, som är ur: flera synpunkter högligen förtjent af bifall. Då staten stält dess skolor under en kommunal styrelse, så har deras framtida utveckling derigenom blifvit betryggad. Detta är den förnämsta garanti staten kan ega. Att ändra detta, vore att undergräfva folkundervisningen. Det är äfven klart, att staten. bör ega rätt att erhålla fullständiga upplysningar om kommunernas åtgöranden och plikt att låta intaga dessa upplysningar, till den vidd, som anses erforderlig, i de årliga berättelser om folkundervisningens tillstånd, hvilka böra föranstaltas (se längre fram); äfvensom att staten bör kunna fordra, att, med sådana medgifvanden, som här nämts, skolan verkligen dör komma så nära hemmet och skolgången I öfrigt så ställas, att hvarken fattigdom eller naturhinder böra blifva något egentligt hinder för att hvar man skall kunna i skolan inhämta den här ifrågavarande minimikunskapen. Påtagligt är, att huru man än ställer till, skall det alltid, i synnerhet i vissa landskaper, komma att finnas :många enstaka belägna gårdar, som fortfarande få en alltför lång skolväg, och der Bermindervisning således företrädesvis bör uppmuntras; men sådant kan icke hjelpas; och öfverhufvud måste både framstegen och fordringarne på framsteg till en viss grad blifva olika efter olika lokala förhållanden. Med den frihet, och under de garantier, som här förordats, äro vi öfvertygade att den ifrågavarande lägre undervisningen skall långt bättre och säkrare befrämjas, än genom något slags mera positiva föreskrifter; och vi tro, att en sådan anordning i sjelfva verket är den enda, som öfverensstämmer med den grad af bildning som svenska allmogen för närvarande innehar. Vi komma till frågan om de högre fo!kskolorna, och börja med att förutskicka några ord om undervisningsämnena i dessa skolor; hvilket är så mycket nödvändigare som hela frågan om en högre folkbildning är så ny, att till och med denna preliminära sak långt ifrån är så insedd som önskligt vore. Det är eget nog att se, hvilka fordringar man trott sig kunna och böra göra på folkskoleläraren. Folkskolesta gan gör honom till en verklig mångvetare, till sångare, gymnastiker, och, åtminstone önskningsvis, till trädgårdsmästare. Vid nuvarande rikedag har man en motion af hr v. Seth, som äsyftar att göra skolmästaren till en välbestäld agrocom, den der skulle hafva genomgätt en kurs vid landtbruksskola och sedan borde med sina lärjungar göra exkursioner till förevisande a? väl skötta gårdar. O:of Öl: har motionerat, att särskilt arfvode skulle anslås till provincialläkarne, för att undervisa folkskolelärarne i vaccination och åderlåtning