c er hostätllshemman, gjorde Hvis Hansson trån Szåäne åtskilliga anmärkningar, hvilka genmäldes ef Medin bvarefier utlåtandet bifölls. RR Diskussion om den 8. k. prinsregeringen. (Forts. från gårdagsbl.) Greive v. Platen. Förslagets förtjenster och olägenheter hade redan blifvit utvecklade. Skulle nu intet resultat uppstå, så vore så mycket nödigare att tänka på vigtea af en förändring, som denna äfven rörer ett brödrafolk. Som talaren ville bifalla eo del af förslaget, nemligen 2 S, så önskade han hvarken bifall eller afslag, utan återremiss, hvarvid vigtigt vore att uttala sin tanke, på det att, vid afgifvande af nytt förslag, regeringen må derpå kunna fästa afseende. Talaren vore ej uppskrämd för interimsregeringen, hade ej heller för densamma hyst någon obehaglig känsla då den varit tillsammans, samt hade af den ej försport några olägenheter, men erkände att den kunde vara mera lätthandterlig. I afseende på första paragrafen, ansåg talaren utsträcknivgen ej böra ske så långt, som föreslagits, hvilket afven å motsatta sidan erkänts, utan endast tronföljaren böra komma ifråga, och vid förhinder å hans sida interimsregering inträda, så mycket hellre, som gruodlagen omtalar kronprins i annat förhållande än öfrige prinsar. På det en allmännare åsigt incm representationen måtte kunna uttryckas, önskade talaren återremiss. Grefve Anckarsvärd erkände denna fråga vara ganska komplicerad, enär den vore en utgångspunkt för våra unionella förhållanden, och ansåg att regeringen behöft undersöka sympatierna och.antipatierna d. v. s. den allmänna opinionen. Han hade ej kunnat fatta grunden för en å genomgripande förändring, som den föreslagna, och fann besynnerligt, att politiska förhållandena nu åberopats likasom vid 1812 och 1854. Talaren erkände, att stadgandet om interimsregeringen i riksakten vore mindre lyckligt uttänkt. Om man hade inskränkt sig dertill att tronföljaren, vid konungens förbindelser, blefve beklädd med full konungslig makt, så hade ett sådant förslag troligen af begge rikenas representationer blifvit godkändt. Deremot har det nu blifvit utsträckt till äfven den nest aflägsne prins; hvilket ock föranledt namnet prinsregering. — Visserligen tillåter regeringsformens 43 konungen att i spetsen för regeringen ställa hvilken prins han behagar, men det är för en sort tid, och talaren gillade ej den grundsats, på hvilken nämde stadgande hvilar. Successionsordninzen bör i intet fall af konungens godtycke få ändras. Talaren upplöste slutorden i den af framlidne hr v. Hartmansdorff utgifna broschyr i detta ämne, samt fann er stor besynnerlighet deri, att vi veta intet om unioaskomitens betänkande, hvilket skall vara tryckt i Norge, men äfven der lagdt åsido. Vi hade eljest derur kunnat hämta ledning för att komma ur detta dilemma. Det torde ej vara förmätet yttra om alla de komit6er, som blifvit nedsatta, att de vid deras tillsättande bevisat en god vilja om landet, men att deras arbeten icke blifvit begagnade. Talaren kunde ej begripa hemlighetskrämeriet i detta hänseende. hr v. Hartmansdorff har ock förnekat, att unionskomitens betänkande blifvit i denna fråga rådfördt. I stället för detta långt utsträckta regentskap ville talaren vindicera tronföljarens obestridliga rätt, och, ifall han är omyndig, en interimsregering. på antagliga grunder eller ock rätt för ständerna att välja en. riksföreståndare. Talaren kunde icke inse de stora vådorna af ett upphof. Inträffa verkliga sådana, trodde han frågan mycket lätt kunna redas. Talaren kunde ej förstå, hyartill återremiss skulle cjena, då utskottet ej kan ändra ett ord i en kongl. proposition. Men deremot fruktade han en sak,som kunde uppröra nationalkänslan. Månne nemligen ej det egentliga skälet för yrkande på uppskof kunde vara en beräkning att, medan vi här hvila på frågan, norrmännen under tiden skulle antaga förslaget, samt vi derefter föranlåtas att för den goda grannsämjans bibehållande bifalla? Talaren yrkade afslsg på kongl. propositionen, föreställande sig den ej suona bifallas i Norge. (Forts. följer.) SORAN RESA