Aftonbladet – 21 februari 1857, sida 2

ställning den åtnjuter. Hvar och ei,som icke är intagen af ståndsfördomar, eller vaggar sig i drömmar om möjligheten att förvandla den tid, i hvilken vi och våra barn skola lefva. till ett nytt apostoliskt tidehvarf, måste inse. att på presterskapet, såväl som på statens embetsmän i egentlig mening, den allmänna regeln. måste ega tillämpning, att om sambället vill bereda sig dugliga och kunniga tjerare, gom, ostörda af näringsomsorger främmande för deras kall, må troget kunna egna sig åt detta kalls utöfning, å måste det ock förse dem med tillräckliga löner. Men på samma gång detta erkännes, måste man äfven fordra, att dessa löner icke må utgå på ett sätt, som för den skattdragande gör dem mera tryckande än nödigt är eller för sjelfvs löntagaren föravårar utöfningea a? bans kall och i båda fallen ger mer eller mindre grun dad anledning till ovilja emot den klass, a hviiken sådana löner uppbäras. Den minste fordran man kauw göra på en tiondereglering är derföre, att den grundats, som i afseendpå de indelta lönerna vann erkännaände vid de två sistförflutna riksdagarne, äfven och med ännu vida större skäl måtte vinna erkännandr och tillämpaxing i afseende på presterskapet: inkomster. Innan vi närmare uttala vår mening bärom. skola vi likväl först fästa en närmare upp märksamhet på rågra af de ekonomiska olä genkheter, som vid en högre utveckling af lan dets odlivg gjort tionden så förhatlig, att ma: nästan öfverallt i andra civiliserade lände: sökt afskaffa detta föråldrade beskattningssätt, vare sig genom skattens fullkomliga upp häfvaade eller, såsom vanligen skeit, genon dess förvandling tillen annan afgift.