Aftonbladet – 20 februari 1857, sida 1

sig bra för mig att börja m ed, och var nöje och belåten; men så var det en dag han kom hem, och det tycktes som ka inde ingen göre honom till lags. Nå väl! Nlu hade de en flicka i huset, och hon Hade ett barn, en liten en. Barnet sprang och lekte med en bränd pinne och kom så att ,värta ned en af hans rena skjortor, som jag just hängt upp; ty jag hölls med. att stryka, ser .ni, barnet mitt! Just då kom han in, och ah rig har jag hört någon menniska gå på så so.ur han då gjorde. Jag har väl hört ondt tal förr i mina dar, men aldrig dess make. Han svor på att han skulle taga lifvet af den fattiga. ungen, och jag trodde sannerligen för min: själ att ban skulle hålla ord. Det stackars: lilla pyret. gömde sig bakom mig, och jag: stälde mig mellan honom och det lilla offret,, ty jag såg, att det aldrig gått väl, om han fått makt att göra hvad han ville; då vände hans vrede sig emot mig, och han fick tag i en käpp och slog mig öfver hufvudet. Jag tänkte han skulle ta lifvet af mig; men jag sprang till dörren och släppte ut barnet; Hanna tog det i famnen ochsprang undan med det. Men, bevare oss, han var som en tiger och vrålade och fradgades kring läpparne och bara gick på och slog mig! Slutligen slet jag mig ifrån sonom och sprang. Då tog han sin bössa, kom han alltid hade iaddad, och sköt efter mig, och kulan skrubbade förbi armen på mig, nen flög vidare och krossade den icke. Herten vare tack! det var nätt och jemt jag kom indan sen, må ni tro, men jag sprang allt vad jag förmådde, emedan jag tänkte som å, ser ni, att det ingen säkerhet fanns för nig der i huset; och så sprang jag tills jag kom inåt skogen, och sedan kom jag till ett ritt mulattfolk, som förbundo mig och benvöllo mig hos sig en dag eller två. Sedan af jag mig i väg igen hemåt, just som ni jagt åt mig. es (Forts. följer.)