Aftonbladet – 20 februari 1857, sida 1

tant Nesbit. Jag undrar bara om hon skall bli länge sängliggande. Jag önskar i alla fall, att jag byrt ut någon annan, som ej varit mig till så mycken nytta. Det är just likt henne, sade Nina uppbragt, i det hon sprang ut ur rummet och sakta närmade sig Millys dörr för att titta in. Aldrig kan hon se eller tänka längre än tll hvad som rör hennes eget jag. En evinnerlig skada att Milly icke tillhör Dig. Efter några timmars sömn kom Milly ut yr sitt rum, till utseendet mycket bättre. En ullkomligt sund och kraftfull kroppskonstitution, hvars lifsfunktioner rörde sig i den skönaste harmoniska ordning, satte henne i stånd att uthärda långt mera än vanliga menniskor, och Nina vann snart den glädjande öfvertygelsen, att skadorna ej voro farliga, utan att den sjuka om några dagar troligen skulle vara alldeles återstäld. Och nu, kära Milly, sade Nina, berätta mig hvar du har varit och hu u allt detta gått till. Jo, ser ri, barn, jag hyrdes ut till mr Barker, och de sade att han skulle vara en mäkta beskedlig herre, och det var han också för det mesta. Men ser ni, gudsbarnet, nu är det somligt folk som ha två naturer i sig — den ena god, men den andra hård och elak; denne var just af det slaget. Ser ni, barn, jag vill icke påstå att han var en sådan, som jomt drack sig rusig; men han var af det slaget, som, om han drack. aldrig så litet, genast blet som hade han fått en ond ande i sig, och då var det ingen möjlighet att göra bonom till lags. Hans hustru var bra nog, och det var han också, utom just fläckvis, förstår ni. Han var af de der spräckliga naturerna, ser ni, som ha fula fläckar och bältränder, som ingenting i verlåen kan ta bort. Herren allena vet hvar han stannar till sist. Nå väl! Ser ni, min ros, jag tyckte det bar