Aftonbladet – 20 februari 1857, sida 1

Tusen tack, gudsbarnet; men jag går hellre ner til! mitt eget, om jag får; tycks som vore jag mera hemma der, sade Milly. Och Nina följde henne sjelf dit ned, sköt för iönsterluckorna, bredde en schal öfver henne, då hon lagt sig, och lemnade henne först efter två eller tre uppmaningar att hålla sig stilla och försöka sofva. Hon hade svårt att stäfja sin otålighet nog länge för att låta henne sofva ut, så helt och bållet voro hennes tankar upptagna af ämnet, och så ifrigt längtade hon att få höra detaljerna af hennes historia. Bro Detta är just ett vackert spektakel, sade bon till tant Nesbit. Men vi skola ställa de der menniskorna inför rätta och låta dem dyrt få umgälla sin grymhet. Det blir en stor kostnad, sade tant Nesbit bekymrad, oberäknadt tidsförlusten. Jag skall skrifva till Clayton om saken, och det redan i dag, sade Nina. Jag kän: her på mig att han skall tänka lika med mig; han förstår lagen och allt sådant der, och vet hvad som bör göras. Hvad gom också göres, så komm r det att kosta pengar, jemrade sig tant Nesbit. Aldrig kommer en olycka ensam. Om hon nu icke kan förmås att gå tillbaka, så skall jag förlora hyran för henne, och sa alla kostnaderna för en rättegång dessutom. Hon borde besinnat allt detta och tagit sig bättre till vara. Tånt! För Guds skull! Ni måtte väl ej kunna vilja, att Milly skulle vända dit tillbaka?, Åh nej, det gör jag naturligtvis icke. Men en evig skada var det med en så god plats, utom alla andra förluster. : Kära tant, ni talar sannerligen som om ni icke, tänkte på något annat än -er förlust. Ni tyckes icke ha minsta tanke p: allt hvad den stackars Milly lidit. Det gör mig rätt ondt naturligtvis, sade