Aftonbladet – 19 februari 1857, sida 4

BLANDADE ÄMNEN: Öresundspostens senaste veckomemoir. Gråten, o gråten, alle I det heliga Rysslands diplomater och diplomatinnor! Snyfien högljudt och rörande i patehoulidoftsnde kammarduks näsdukar, alle I den moskoritiska politikens högtbetitlade agenter! Vanken med hängande hufvuden, likt spökaktigt promenerande tårpilar, likt genom verldens sorgdal vandrande eypresser, alle I legationsråder på skir, alle I legationssskreterare på voff., alle I charges daffaires på vaffs, alle I attachber på vuff! Vriden era händer i ren förtviflan, alle I den högre intrigens, det sublimare ränkmakeriets utvalde tjensteandar och välbetrodde män! Anläggen sorg med blonder och juveler, alle I diverse större och mindre hof, för hvilka Ryssland är en skyddande genius och hvilk.s varmaste sympatier voro af gammalt egnade det petersburgska kabinettets oöfverträfliga statskonst! Gråten, o gråten er stridaste tår! slån er för bröstet med gäll litania! Hon, hvars geni uti femtio år lyste er väg likt en sann meteor, skördad hon är utaf dödsengelns lia, ligger förbleknad på svartan bår!! Ja mina damer och herrar, furstinnan Liewen är ej mer. Den förflutna veckan har bragt oss denna sorgliga dödspost. Solen har väl icke dervid precist fallit från firmamentet, men visst är, att det har varit tidtals garska mulet, och i det ögonblick jag nedskrifver detta, hvilar en nästan ogenomtränglig dimma öfver naturen. Furstinnan Liewen var onekligen epokens inflytelserikaste dam, hon var tidehvarfvets feminina Talleyrand, och vi hafva mer än en gång haft tillfälle att ännu i den aldra nyaste tiden påpeka hennes storartade verksamhet och everldliga förtjenster om den ryska politiken i utlandet. Hennes boudoir var den diplomatiska byrå, hvarifrån den ryska intrigens hemligaste trådar utspunno sig öfver hela verlden, hennes salonger voro den fashionabla klubb, der de djerfvaste planer i moskovitismens intresse lades och ordnades till utförande. Det var under detta numera till åren komna, men ännu alltid lifliga oeh rörliga fruntimmers blondneglig6 som den ryska propagandans finaste och mest slipade arridrepeuser hvälfdes, och hvar hennes erinoline drog majestätiskt fram, der gjorde sig öfveralit en. bred väg för det romanoffska systemets framgäng. Att hennes ungdoms behag försvunnit för längesedan, att hon ej längre dansade sig till sina politiska triumfer, men nu snarare snusade sig till dem, att man i tysthet talade om henne, som em en gammal markatta, lika mycket! Hon var dock ännu alltjemt den herrskande anden, den ledande själen, det utvägsrika snillet. Hur hon verkade, det blir en fråga för six, I (och det torde vara konstateradt, att hon oftast uppträdde som en ond och olycksbringande genius,) men det är visst, att få verkade som hon. Och lika visst är, att saknaden efter henne inom vissa höga kretsar skall länge låta sig känna. Hon var samtliga de ryska diplomaternas mamma och tant, deras försyn och Egeria. Hvar skall man finng en ny? Man skall vallfärda till hennes graf, som till ett geheimestatsministerhelgons, och hennes svarta sidenkjol skall blifva bland ryska rikets klenodier upphängd bredvid Mentschikoffs verldshistoriska bruna paletot. .— Den äldste svenske man. I Ä socken i Östergötland har lefvat den äldste svenske man, torparen Jon Andersson, född d. 18 Februari 1582, död i April 1729. Han var således 147 år och 2 månader gammal, samt hade lefvat under 10 konungars tid.