Aftonbladet – 19 februari 1857, sida 2

54,39) rdr och stadsnämden resten med 62,552 rdr. Församlingarnes tillgångar i kapitaler m. m. hade icke undergått någon förändring och utgjorde 385,906 rår. För de med låneuaderstöd från Brandförsäkringskontoret uppförda arvetarebostäder äro ordningsreglor uppgjorda; som, bland annat, förbjuda lägenheternas upplåtande till krogrörelse. Sedamw stäatsutskottets. så kallade utgitsafdelning nu hunnit uppgöra förslaget till reglering af. de tre första hufvudtitlarna af: statsverkets utgifter, så tros frågam om den förstå hufvudtiteln eller anslagen för det Kungliga huset samt dertill hörande slottsoch stallstater; eller hvad man plägar benämna civillistan, redan i denna vecka förekomma i utskottets plenum. Bland de förhöjningar, som blifvit begärda på denna hufvudtitel, förekommer, såsom förut är bekant, den om ett årligt amslag af 106,000 rår rot. årligen till apanage åt hans kungliga höghet hertigen af Östergötland, prins Öscar (som anses behöfva 150,000 rdr samma mynt, men hvaraf 44,000 rdr kommer att begäras af norska storthinget) — samt för en gång 150,000 rdr rmt till möblering af prinsens palats vid Gustaf. Adolfs torg. Vi hafva i öfverskriften betecknat detta såsom den ömtåligaste riksdagsfrågan; icke derföre att den i sig sjelf är invecklad, och att det af sådan orsak mött någon svårighet att. derom: bestämma sin öfvertygelse, — den är i detta afseende tvärtom en af de enklaste, — men emedan .det är en af dem, i och för hvilkas afgörande man kan tillämpa ordspråket: Många vilja attyxan skall gå, men ingen vill hålla i skaftet. Det tyckes nemligen förhålla sig dermed så, att ibland personer inom alla samhällsklasser, med undantag af hofvet, några de högste embetsmännen och ett litet antal ultrarojalister, meningen i öfrigt, ock icke minst inom de civila embetsmannakårerna, är tämligen enhällig derom, att ett behof af 150.000 rår årligen; utom fri bosättning, är alltför mycket tilltaget för en yngre prins af det kungliga huset i ett land med jemförelsevis så små tillgångar som Sverge, under ett icke frikostigt himmelstreck anvisadt, :att genom hårdt och ihärdigt arbete afvinna naturen dess alster; der en nödtorftig utkomst redan utgör ett önskningsmål, som af många icke kan upphinnas, och der följaktligen flärdfrihet och tarflighet, så väl behöfde en. föresyn äfven från samhällets höjder. Flertalet af Aftonbladets läsare kunna intyga, huruvida det ligger ett misstag i denna uppskattning af allmänna. tänkesättet; nemligen när man talar om hvad som säges man och man ernellan eller inom förtroligare kretsar. Annat är när det gäller att yttra. sig offentligen, inom de kretsar, som kunna utöfva någon egentlig inflytelse. Hos större delen bland dem, som tillhöra den så kallade goda tonen i umgängeslifvet, eller folk af verld,, har undfallenheten för allt, som hör till hof och dynasti, så mycken makt, att det troligen skulle väcka en viss bäfvan eller ångest, om någon i ett sällskap företoge sig att oförbehållsamt inleda en diskussion om ett sådant ämne som det ifrågavarande. Månne det är orätt sagdt, att denna bäfvan jemväl på visst sätt sträcker sig ända till riksståndens ledamöter? Att döma af åtskilliga tecken, ser det åtminstone ut som om flertalet bland representanterna skulle finna vida mindre betänklighet vid att pruta på ett anslag till försvarsverket, huru angeläget för rikets bestånd detta än må framställas från regeringen, än på ett penningeanslag till en ring. I fall detta nu verkligen så förhåller sig, så kunde det vara äfven från psykologisk synpunkt intressant att söka utreda orsaken till den skilnad, som i detta afseende eger rum emellan ställningen i Sverge nu och i Frankrike i ett likartadt fall under det tidskifte, som följde på Julirevolutionen. Mången erinrar sig ännu att ett ibland de hufvudfel. som man förebrådde den dåvarande deputeradekammaren i Frankrike, var dess lättsinnighet att be vilja pennmingeanslag till ofantliga befästningar m. m. och dermed öka både direkta utgifter och statsskuld så, att det alltsedan varit omöjligt att reducera en del betungande afgifter-och monopoler, som fördyra folkets lefnadskostnad. Deremot var konung Ludvig Filips regering icke i stånd att genomdrifva något apanage åt konungens andre son, hertigen af Nemours, oaktadt vid två särskilta tillfällen: derom framstäld begäran, med anledning af: hertigens giftermål. Talrika röster yttrade sig vid båda dessa tillfällen frimodigt emot, och kammaren vägrade det omnämda anslaget. Kan härutaf dragas någon slutsats, att franska deputeradekammaren under konung Ludvig Filips regering var mera sjelfständig än de svenska riksdagsmännerna äro, i fall inga röster här skulle våga göra invändning emot beloppet af det för prins Oscar begärda anslag — ty att alldeles vägra detsamma har 0sö veterligt här icke af någon blifvit satt i fråga — eller bör det antagas att ett apanage åt prins Oscar, till det belopp som blifvit ifråmig att göra? Jag har fnånga gånger tänkt.