Tal : mana: Lig ci Rind then ne RAR AR TR TETRATTA så År synt, klok och qvick, och hade ett slags vildt behag i sitt väsende, som påminte om vinrankorna i skogen; och dock var hon så stark! Ja, vet nij jag tillber nästan Livy. Och jag tror, att hon, under den korta tid hon var i vår skola, gjorde mig mera godt än alla lärarne och alla lexorna tillsaminantagna:; Det gör en godt att blott-iveta det sådana menniskor finnas tilll: Tyckervrdi ej så med ? Utan att vänta. på svar, fortfor Nina, enligt sin våra talande mera för big sjelf än till sin följeslagare: Det är ett så förunderligt djup hos denna flicka, att hon förefäller mig som en grufva. Då jag varit som längst tillsammans med lienne, tycker jag mig dock-aldrig lärt känna hälften afshvad hon bär inomsig. Hon tycktes alltid efterlemna hos mig en hunger att lära känns mera af henne. Jag tänker läsa upp för er några af hennes bref en vacker dag. Hon skrifver så vackert, och det värderar jag så mycket högre, som jag aldrig kan det, Jag talar bättre än jag skrifver. Jag vetinte hur -det är, men mina id6er vilja aldrig gifva sig utför, nedåt, armarne och händerna, och dsriffån till pennan, utan kila i stället upp i min mun och öfver mina läppar innan jag vet ordet af.. Men ni skulle se Livy; sådana menniskor göra mig alltid missnöjd med mig sjelf; jag begriper inte hur det kommer sig, att jag kan tycka om att vara tillsammans med :öfverlägset folk, :då det blott kommer mig att så mycket klarare inse hvad jag sjelf är för en liten enfaldig stackare. Så till exampel första gången jag hörde Jenny Lind sjunga, förderfvade det allt nöjs, af min egen musik och min egen sång, och ändå. tyckte jag om att höra,henne. Olyckligtvis korhmer jag dock aldrig längrei godhet än till missbelåtenhet med mig sjelf. Nå ja, sade Clayton, deri ligger just! grunden till all förträfflighet. — Den allraförsta. välsignelse Kristus uttalade var öfver del andeligen fattige.n q Efter .en stunds tystnad sade. Nina: Vet: ni, jag kanjaldrig begripa hvad niskullemed